Mångt och mycket kan vara en saga. Som följande, som är en förkortad återberättelse av en variant på sagan om “Slikt”:
Sagorna refereras fritt efter Oddbjørg Høgset: Erotiske folkeeventyr (1977).
En man måste resa hemifrån medan hustrun väntade barn. Prästen använde sig av tillfället. Han kom till hustrun och sa: “Å, gud hjälpe dig! Nu har mannen din glömt att göra näsa på barnet.” Kvinnan ville ju helst att barnet skulle ha allt och prästen gjorde näsa på barnet, mot att han skulle få allt som var förberett till dopfesten. Detta fick mannen veta då han kom hem. Han väntade tills prästen själv gav sig ut på resa och uppsökte då prästgården. På frågan om vem han var, först av köksflickan och sedan av prästfrun, svarade han “fittförgyllaren”. De ville gärna förgyllas, vilket han krävde betalning för. “Ja, då får du lägga dig vidöppen på golvet”, sa han.
Och därmed la han arton ägg mellan benen på henne och det nittonde stack in han i hålet. Jäntan frågade om hans namn och han sa att han hette Slikt. Så bad han henne ligga still på golvet och vänta tills han kom tillbaka. Det gick på samma sätt med prästfrun. Också hon fick betala för förgyllning, och fick huvudet på prästens fölunge placerat mellan benen, frågade mannen om namnet och måste till slut lova att vänta. Så gick Slikt hem och uträttade sitt tarv av bägge slag i en skinnpåse. Därefter mötte han prästen som ville veta vad han bar på. “Å, den drar jag över huvudet när jag är sorgsen”, sa mannen, “så blir jag tröstad igen”. Prästen övertalade honom att sälja påsen. Så kom prästen hem. “Har du sett Slikt”, frågade kvinnorna i tur och ordning, där de låg och skrevade på golvet. “Nej, jag har inte sett nåt slikt, och gud give att jag aldrig såg det”, blev svaret. I sin sorg över det inträffade drog prästen skinnpåsen över huvudet, så rännskiten rann ner över honom. Och om han inte har tvättat sig så går han där nedskitad, än.
Eller denna om “Den sega korven”: En far är så rädd om sin dotters dygd att han placerar henne innerst vid väggen i sin egen säng om natten. Men hon har en käraste, och smiter ut, förebådande att hon är nödig. De två unga möts och han tar henne mot logväggen. Det skakar så att en lie som hänger där, faller ner mitt emellan dem och skär av manligheten på pojken. Då vart det slut på leken. Flickan går in igen och kryper över fadern ner i sängen. Då trillar den avskurna biten från pojken ut. Fadern frågar vad det är. “Jo, det är en korvsnutt jag tog med mig”, sa flickan. Fadern bet i den. “Min själ var den seg den korven”, sa han.
Har du verkligen hört eller läst slikt? Antagligen inte i de vanliga sagosamlingarna, som åtminstone skenbart är kemiskt rensade från opassande situationer och grova ord. Men kanske drar någon igenkännande på smilbanden i alla fall. Historierna påminner om vår egen tids muntliga barntradition. Många av barnens “fräckisar” är varianter av de erotiska folksagorna, fast mindre utbroderade. Innehållet i såväl erotiska skämtsagor som barns vitsar, rör sig oftast kring det direkta och folkliga berättandet om könsliv och genitalier. Både män och kvinnor blottas grundligt. Dessutom förekommer ofta en form av ordlekar, där oskyldiga ord, som exempelvis “slikt”, ges dubbeltydig innebörd. Identitetsangivelse i form av en anonymiserande pseudonym (Slikt) kopplas samman med könsakten (“slikt”!).
I spelet ingår en balans mellan kunskap och okunskap om vuxenlivets fysiska finesser. Samlag är förbjudet. Men kallas det något annat (“förgyllning”), är det (nästan) ändå tillåtet. I några varianter av historien rakar “Slikt” till och med av håret på kvinnorna. Dumt och skrattretande – och med många slags förluster och bestraffningar som resultat, men på ett sätt ändå “oskyldigt”. Straffet och skrattet går i lika hög grad ut över män som kvinnor.
Hjälten är den rapptungade mannen som narras med hjälp av skarpsinnigt och slagfärdigt tal. Ordlekarna med hans namn är av mycket gammalt mönster. De kan bland annat påminna om den homeriske hjälten Odysseus snarfyndighet i kampen med den enögda cyklopen. Han räddar sig från förföljelse genom att kalla sig “Oydeis” (“Ingen”). Då cyklopens medhjälpare frågar efter ogärningsmannens namn, för att kunna hämnas dådet, blir svaret “ingen”. Ja, så står de där!
Barn behärskar emellertid ämnet och tekniken till sina vitsar och småberättelser, utan att ha läst äldre och mer konstfärdiga förlagor i vanliga, tillgängliga sagoutgåvor. Den dolda, erotiska traditionen är fortfarande livskraftig i folkmun. Dels för att den handlar om något grundläggande mänskligt, dels kanske som en konsekvens av att vara officiellt förtigen. Ingen skriftlig tradition eller offentlighet har övertagit den erotiska traditionens funktion, det skulle i så fall vara “mjukporren” i vår egen tid. Men den är utan humor. Det har emellertid förekommit en viss förskjutning inom användargrupperna.
Vi vet från systematiskt insamlingsarbete i Norge, att flickor och pojkar är lika bra när det gäller den sortens verbala vågstycken. Det är med andra ord små könsolikheter i traderingen. Fnissande och djärva tar barnen alla de vuxnas tabun i munnen. Därigenom får de lite sexualupplysning och de prövar och slår fast en del etablerade gränser. I dag råder det allmän enighet om att den erotiska barntraditonen är en viktig sida av socialiseringsprocessen.
Så var det nog under 1800-talet också. Men det sagomaterial som kallas “Narrationes Lubricae”, slippriga historier, berättades förr i tiden av vuxna informanter runtom på den norska landsbygden. Barntraditionen stod inte i fokus den gången. Medvetenheten om barndomens betydelse och tillhörande uttrycksformer är ett modernt fenomen.
Många kvinnor har registrerats bland de vuxna källorna, de grova historierna var/är ingalunda förbehållna herrsällskap. Man känner till namngivna personer bakom ca två tredjedelar av det erotiska skämtmaterialet, och av dessa är exakt hälften kvinnor. Detta är kanske överraskande. Många räknar sagan, och man skulle då förvänta sig speciellt av det grövre slaget, som en mer manligt präglad form. Kvinnliga informanter knyts i folks medvetande i första hand till folkvisorna, där musiken och det estetiskt bundna står i förgrunden.
Det finns en del anteckningar om spännande, kvinnliga informanter. Några av dem utmärkte sig som starka personligheter. Olav Bø nämner exempelvis i Utsyn över norsk folkediktning (1972), “den bekanta Anne Golid, hon som berättade så mycket och så skickligt för Landstads samlargeneration”.
Redan studenten och senare jägmästaren Per Christian Asbjørnsen (1812-1885) och prästen Jørgen Moe (1813-1882), som med sina utgåvor från 1840-talet och framåt kom att bli mönsterbildande, har även erotiskt stoff med bland sina anteckningar. Det kom emellertid inte i tryck och man kan finna blyertskommentarer i kanten, som på flera ställen anger “olämpligt”. Många av de insamlade texterna registrerades inte ens ordentligt, vilket senare ledde till en delvis anonym och bortglömd tillvaro i specialisternas arkiv. Men Asbjørnsen tyckte om att berätta en saftig historia i gott sällskap, sägs det, – “utanför protokollet”. Då och då med protesterande, men definitivt glada och lyssnande unga damer som åhörare.
Några norska texter med “utpräglad sänghalmsdoft” kom 1883 ut på tyska i den erotiska tidskriften Kryptadia. År 1943 gav en bibliofilklubb i Oslo ut den erotiska textsamlingen Brudenuggen og andre, tryckt i 13 exemplar, och 1957 tog folkloristerna Laurits Bødker, Svale Solheim och Carl-Herman Tillhagen ett gemensamt initiativ och gav ut en skandinavisk samling. Boken kom i både dansk och svensk utgåva, men inte i Norge. Den innehåller 8 norska “fula” historier.
“Då och då har en legend dykt upp om att Asbjørnsen efterlämnat en del sagouppskrifter, som på grund av skolmästaraktig inskränkthet hos dem som vaktar över hans papper, inte har kommit hela folket till del”, skriver Reidar Th. Christiansen i inledningen till Brudenuggen og andre (1943).
Folkloristen Oddbjørg Høgset står bakom utgivningen av Erotiske folkeeventyr (1977), den enda tillgängliga norska samlingen med äldre, obearbetade, folkliga skämtsagor. (Sedan dess har mer frimodiga, moderna samlingar kommit ut.)
Oddbjørg Høgset berättar hur sexualitetens bortträngda historia i den norska nationalskatten faktiskt förelåg som en gåta. Hon måste nämligen gå tillväga som en detektiv för att spåra arkivkuvertet med Asbjørnsens sagouppteckningar till Kryptadia. Det vill säga, kuvertet fanns, men det var tomt. Vissa rykten om innehållet cirkulerade i folkloristkretsar, och “vid närmare efterforskning framkom att det hade skymtat senast i början av 1950-talet”, skriver Høgset. Det tog henne omkring fem år att finna avskrifter av några av de relevanta Asbjørnsentexterna.
“Kuvertet med hans originalanteckningar … har försvunnit från arkivet i Norsk Folkminnesamling, och ingen vet vart de har tagit vägen. Ingen vet heller när det försvann, men bortförandet skvallrar om hur populärt innehållet har varit”, skriver Oddbjørg Høgset i artikeln “Eventyr med skinnfellukt”, Tradisjon 2:1972.
Även om det grovkorniga stoffet är något som “alla” i Norge har hört, men alltså inte läst (förrän i slutet av 1970-talet), så står vi verkligen inför en dold tradition. Och det är en kvinnlig forskare som har fått fram “slikt” i offentlighetens ljus.
Intermezzo
Ända in i vår tid har det varit sparsamt med kvinnliga insamlare och forskare inom norsk folktradition. Men man kan inte förbigå prästdottern och sånglärarinnan Olea Crøger (1801-1855), som gjorde en stor och viktig insats beträffande vis- och melodimaterialet i Telemark på 1840-talet. Hon arbetade delvis tillsammans med prästen och psalmdiktaren Magnus Brostrup Landstad, som också var amatör inom fältet.
Olea Crøger hade fördel av att hon kände bygdemiljön från insidan. Visserligen fanns det klasskillnader, men hon hade vuxit upp i bygden och hade inte stadsbons distans till informanterna. Det gick många historier om hennes omsorg och popularitet, och det är uppenbart att det hade positiv inverkan vid traderingen av materialet.
Namnet Olea Crøger nämns i facksammanhang, men hennes arbetsinsats är bitvis osynliggjord. Som kvinna utmanade hon de vetenskapligt professionella insamlarna och fick problem med att få materialet publicerat, även om hon stöddes av Jørgen Moe. I Landstads Norske Folkeviser (1853) återfinns en del av hennes material. Här tackas hon för musikbilagorna och övrig medverkan.
Det mesta av Olea Crøgers originaluppteckningar försvann emellertid efter att hon hade lämnat dem ifrån sig, och kom aldrig till rätta. Hennes öde liknar Oddbjørg Høgsets historia om det tomma kuvertet.
“Stor i orden, liten på jorden”
Mannen i den berömda novellsagan om “Kärringen mot strömmen” vill skära åkern medan hustrun vill klippa. Texten klassificeras inte som erotisk och innehåller heller inga grova ord. Men antydningens konst är också en poäng i den dolda traditionen.
I kampens verbala hetta snubblar kärringen på bron och faller i floden. Hon saxar med fingrarna till och med i dödsögonblicket, medan mannen i raseri över ordstriden frestas att hålla hennes huvud under vattnet för att slippa höra den arga och obegripliga emotsägelsen: “‘Skall vi skära åkern, eller?’ sa han. ‘Klippa, klippa, klippa!’ skrek kärringen.”
Så drunknar hon under hans tvingande hand. Efter en stund tänker han att hon nog bör begravas i kristen jord och draggar efter henne. Letandet är fruktlöst tills han kommer på att hon nog är lika trotsig i döden som i livet. Helt riktigt:
“Och över forsen låg hon samma kväll, i suverän protest mot tyngdkraften”, som lyrikern André Bjerke senare, på 1960-talet, skrev om denna skenbart urkvinnliga del av den norska folksjälen:
… at vi har fostret her på hjemlig mark
en frihetshelgen, større enn Jeanne d’Arch.
Hun var av dem, hvis nese det er ben i,
for hun var født prinsipielt uenig.
…
Hun er av dem jeg gerne skulle kjenne.
Det beste i oss er i slekt med henne.
Månntro det? Vad är “det bästa i oss” och vilka är “vi”? André Bjerkes dikt representerar en modern tolkning som förfäktar individualitetens rätt och styrka till att förbli opåverkad av alla slags strömningar utifrån. Ett sammanhållet, karakteristiskt och borgerligt jagideal, lämpat till att föra vidare en fåra av nationalromantiken som sagorna placeras in i: de betraktas traditionellt som norska kulturskatter, de nämns som bevis på överlevande, norsk ursprunglighet efter “400-årsnattens” underdåniga union med danskarna.
Den muntligt förmedlade traditionen, speciellt sagan, representerar i viss mening norrmännens dröm om frihet. Alla hjältars hjälte är den i Norge ryktbare unge Askeladden, som envis och fräck går segrande ur de omöjligaste situationer. Han är fattigpojken som slår sig fram, den trälbundne som vinner självständighet. Parvenu par excellence. Steget till hjälten i “Slikt” är inte så långt.
Naturligtvis är det i folktraditionen tal om internationellt stoff. Det vet vi mycket mer om i dag än i mitten av 1800-talet. Lika fullt var den historiska och kulturella situationen i Norge sådan att upptecknandet och utgivningen av sagor fick en säregen status.
Norskt tal – dansk bildad skrift
Vid mitten av 1800-talet bestod den läsande publiken i Norge i stort sett av ämbetsmannakåren, studenterna och det bildade borgerskapet. Detta var människor knutna till maktpositioner i samhället. De stod nära den danska stadskulturen och den danskspråkiga skrifttraditionen, som alltjämt utgjorde normen. Uppfattningen om bildning och kultur var förbunden med dansk diktning, men ännu inte norsk. Fortfarande utgavs få skönlitterära böcker i Norge. Ännu en generation efter 1814 och unionsupplösningen, ansågs det inte särskilt rumsrent att blanda det sobert danska med norska dialekter och muntlig stil. Det var att slarva med hög och låg stil, det var att demonstrera sin brist på bildning.
Både Asbjørnsen och Moe hade från barnsben kontakt med blandade miljöer. Men bägge hade fått universitetsutbildning och representerade alltså överklassen, vars språk och ideal de utgick ifrån vid sitt möte med traditionsbärarna på landsbygden. Merparten av deras informanter talade någon av de många landsmålsdialekter som i dag utgör det ena av Norges skriftspråk, nynorskan. Sagoinsamlarna handskades tämligen nonchalant med dialekterna. Utgåvorna är i allra högsta grad omskrivna och anpassade till gällande litterära estetiska krav, vilket är förståeligt av många skäl. Men den speciella norska sagostilen, med sin direkthet och muntlighet, lyser ändå igenom.
“Knappt stod jag i dalen, förrän en medelålders dalbo i fin nationaldräkt kom emot mig
… ‘Välkommen till oss, landsman! … ‘, sade han på sin uttrycksfulla, trofasta dialekt.
.. Thord, som min värd hette, var en lång bredaxlad man med ett märkligt ansikte, som, jag vet inte hur, föreföll mig likna de gamla träsnitten av våra norska kungar”, heter det i Mauritz Chr. Hansens novell “Luren” från 1819.
Att utge traditionsmaterial präglat av folkliga talesätt var inte bara provocerande på grund av enstaka, stilistiska synpunkter på estetiska kvaliteter. Utgåvorna hamnade rakt in i samtidens upphettade kulturpolitiska debatter om hur ett norskt språk skulle se ut. Språklig utformning hade – och har – en central plats i den norska befolkningens nationella medvetande. Med en tillspetsad formulering: Hur kunde man överhuvud taget vara norsk på danska?
Typisk norsk språkpraxis som använder en mindre snirklad syntax vann gradvis insteg från 1830- och 1840-talen. Användandet av bygdedialekterna i förnorskningsprocessen var dessutom också provocerande utifrån social synpunkt: Bönderna hade visserligen fått politiskt inflytande, men var inte accepterade som klass. Språkligt fanns det ändå grundval för en önskvärd kontakt med den fornnordiska sagalitteraturen. Den nationalromantiska litteraturens framställning av “söndagsbonden” innebar en viss uppvärdering, bonden får drag av Snorres hjältekungar. Men det skedde på ett ytligt och ganska arrogant sätt i ett överlägset turistperspektiv. Traditionsstoff från bondeståndet och allmogen var välkommet för “själshistoriens” vidkommande, men det fick vara måtta på konkreta, folkliga uppvisningar.
I samband med den första utgåvan, 1844, visade sig författaren Camilla Collett vara en av Asbjørnsen och Moes kritiker. Hon, som så många “danomaner”, ansåg att sagorna var simpla och representerande “den ursprungliga Råheten”.
Senare ändrade hon mening. Trots dåtidens nödvändiga, förskönande bearbetningar från utgivarens sida, förde sagorna in en språklig förnyelse, som efter hand blev av avgörande betydelse för norska, episka författare. De kan således i ett avseende sägas försvara sin speciella norskhet.
Skämt och vanära
Insamlarna och forskarna var upptagna av ursprung, nationalism och “folksjälen” och mindre av vem som faktiskt berättade, i vilken miljö och varför. Precis som i övriga Skandinavien bedrev de sitt arbete i grundtvigiansk upplysningsanda. Detta lät sig knappast förenas med språkligt, för att inte säga fysiskt och moraliskt “förfall”. Det var inte det folket, uppdragsgivarna ville ha.
Gränserna mellan det publicerade, accepterade skämtet och “snuskhistorierna” är flytande. Dels för att den ofta öppet våldsamma humorn och satiren i de mer accepterade historierna har sexuella undertoner eller förbinds med kroppens avfallsprodukter, dels för att språket i en rad av berättelserna, som nämnts, medvetet bearbetades och utsmyckades av utgivarna. De folkliga uttrycken kring könsdelar och allt som kan förbindas med underlivet, all direkthet kring samlag och otrohet, blev naturligtvis för mycket för borgerskapet.
Utgivarna hade alltså både stilnormer och föreställningar om anständighet att rätta sig efter. Den läsande publiken var med andra ord av en helt annan karaktär än de talande eller förmedlande personerna. Kulturkrocken mellan ämbetsmannakår och stadsborgerskap å ena sidan och bondekultur och allmoge å den andra var enorm. Sagotexternas skrift- och kulturhistoriska utveckling återspeglade motsättningar som rådde vad gäller erfarenhet mellan de olika klasserna.
Ett berömt exempel på förskönande omskrivning, som i viss mån berör både kvinnor och sexualitet, finner vi i novellsagan “Prinsessan som ingen kunde göra mållös”. Prinsessan skrämmer bort friarna i tur och ordning med sin vassa tunga. Den man, som lyckas få sista ordet, får också henne, lovar kungen. Prinsessan vill tydligen inte ha vem som helst. Per och Pål, den snabbtänkte Askeladdens bröder, blir generade och helt mållösa när hon svarar på deras inledande konversation om värmen i rummet med orden: “det är varmare i röven min!” För dem är slaget förlorat.
Men se, en sådan replik finns inte i de vanliga, språkligt bearbetade utgåvorna som har varit folklig läsning i alla år. Sådant passar sig varken för en text eller en prinsessa, så hos Asbjørnsen och Moe heter det att det är varmare i bakugnen eller i glödhögen. Korrekt i och för sig, och det ser onekligen mer anständigt ut, men särskilt logiskt med hänsyn till utmanövreringen av friarna är uttalandet knappast.
I anständighetens namn måste det tilläggas att också informanterna frestades att använda sig av förskönande omskrivningar, när de mötte insamlande stadsbor. Vid flera uppteckningar har det noterats att vederbörande värjde sig mot att berätta nämnda historia, men lät sig övertalas. I arkiven finns dessutom anteckningar med systematiska utraderingar av obsceniteter.
Askeladden, som till slut faktiskt får den rapptungade prinsessan mållös med otraditionella medel, heter förresten egentligen inte Askeladden – utan det långt mindre smickrande Oskefisen: En som blåser i askan (blåser liv i elden eller fjärtar på den), en som alltså är omisskännligt givmild med sin egen luft!
Sex och symbol
Erfarenhet och tradition säger att kvinnan skall vakta sin tunga och överlåta utspelet till den andra parten. Den apokryfa Lilith förvisades till demonerna då hon “tog ordet i sin makt” inför Adam, och otaliga är de sagohjältinnor i gamla myter eller litterära varianter, som drabbas av talförbud eller straffas med stumhet. Psyche i Apuleius berättelse i Den gyllne åsnan, är vacker som en staty och därför närmast omänsklig. Hon ges bort till en överjordisk varelse, men får inte ens se sin älskare, “odjuret”. Han betäcker henne i sinnlig fröjd, väl dold av nattens mörker. Men hon är förbjuden att försöka se honom, och får heller inte svara på frågor från andra. Hon blir totalt isolerad.
Handlingen, som till viss del har mycket gemensamt med de norska varianterna “Östan om Sol och västan om Måne” och “Kvitebjørn Kong Valmon”, ingår i Apuleius version i en kamp mellan Venus och hennes son Cupido. Modern vill förhindra hans kärlek till en jordisk kvinna och är dödligt svartsjuk. Det slutar med att Psyche tas till nåder, och de två unga får ett barn som kallas Älskogslust.
Sexualiteten är långt mer dold i de folkliga undersagorna, för att inte tala om H.C. Andersens litterära “De vilda svanorna”, där den sköna Elisa riskerar livet med sin stumhet i ihärdig, självplågande strävan efter att rädda bröderna från styvmoderns svanhamnsförbannelser, eller den lilla sjöjungfrun, som för att få bli människa betalar med stumhet och värkande ben. Stum underkastelse har ställts emot dödsbringande tal, och skenbart bländande oskuldsvitt. Det är folktraditionen, men i en sorgsen och vacker omformning.
Melkorka i medeltidstexten Laxdæla saga går in i en frivillig stumhet efter att hon rövats bort från sin far, den irländske konungen.
Men också i forntiden fanns det erotiska skämtet, se t. ex. den på 1970-talet nyutgivna Boses saga. På den tiden kallades den underhållande sagolitteraturen nog så föraktfullt för “styvmorshistorier”.
Undersagorna och konstsagorna vilka direkt inspirerats av dessa, frambringar med andra ord flickor med en sexuell utstrålning i klass med en nutida Barbie-docka. Som blonda veteåkrar reder de sitt oskyldiga hår, i väntan på skörden. Men det böljar bland axen …
Sagornas flickor är ofta bortförda och bergtagna av odjur. Bergtagningsmotivet är här, liksom i balladerna, uppenbart erotiskt. Innestängda måste de unga kvinnorna “löska” trollets eller odjurets hår; de sitter med jättens huvud i sitt sköte. På samma sätt kan också de första hemliga möten flickan har med sin hjälte och räddare skildras: Han lägger sig i hennes knä och får en guldring bunden i sina lockar. Visserligen kan det enligt texten handla om avlusning, men intimiteten är påfallande. En pakt ingås.
Motivet ligga-i-knät är sannolikt en omvandling av samlagsscenen. Det är ett bildligt uttryckssätt som också använts i äldre litteratur. När Shakespeares Hamlet dristigt ber Ofelia att få ta plats i hennes sköte kan avsikten med förslaget inte missförstås.
I den norska sagouppteckningen “Ållsvart och Ållvit” använder trollkvinnan detta motiv i svekfull och förförisk avsikt. “Får jag också värma mig hos dig?’ frågar hon. ‘Ja det får du’, säger han. Därmed lade hon huvudet i hans knä. ‘Vill du löska mig?’ frågar hon.” Sedan ber hon pojken ta av hennes huvudhår och binda runt hästen och hunden. Därefter förvandlar hon sig till hans onda styvmor (!) och dräper honom, utan att djuren kan komma till hans undsättning.
Man behöver inget psykoanalytisk tolkningsmetod för att nämna fler exempel på dylika erotiska tvetydigheter. Till och med det gula långa håret kan tänkas ha en tvetydig funktion: Ja, hur var det nu med “fittförgyllaren”, han som skar håret av sina kvinnooffer …!
Stumhet och kroppsliga hotelser
Kanske är både “Kärringen mot strömmen”, som sa tvärtemot mannen, och andra till synes oskyldiga novell- och skämtsagotexter, i högre grad än man först skulle kunna tro, knutna till en högst jordisk och kroppslig lustighet.
Särskilt “helig” (jfr André Bjerkes jungfruliga liknelse) är i varje fall inte kärringen mot strömmen, även om hon efter sin död ges plats innanför kyrkogårdsmuren. Inte är hon bildad heller. Hon ropar och skriker så att hon snubblar och faller, hon rätt och slätt går i vattnet … Men det sker först efter att hennes saxande fingrar har riktats mot mannens näsa.
Man kan sålunda fundera över vad hon egentligen opponerar sig emot med sina till synes absurda uttalanden. Trotset och det verbala rättshaveriet kommer från “ett annat ställe”. Liksom av en händelse anas något mellan hennes fingrar. Man behöver inte tänka så långt för att gissa på ett visst släktskap med andra kroppsliga “utväxter”, även om “näsgreppet” är indirekt och kan undgå en sexualiserande tolkning. Traditionen visar att det är möjligt.
“Kärringen mot strömmen” gör emellertid ytligt sett, och med humor även narr av en kvinna, som är dum och ovetande om en viss arbetsprocedur; hon gör med sitt språkbruk intrång på mannens område. Husbonden är därför skenbart i sin fulla rätt när han brukar våld och makt för att tvinga henne till tystnad, och det är inget som ifrågasätts i texten. Han kuvar henne och tvingar henne ner i vattnet, utan att udden försvinner av humorn.
Denna saga ingår i en serie av texter som visar hur mannen utsätter sig för fara inom äktenskapets ram, och hur hustrun är ett hot mot hans auktoritet och bestämmanderätt. Berättelsen “När gubben och gumman gjorde arbetsbyte”, visar en annan sida av samma sak. Här går det riktigt illa när han i hennes frånvaro försöker att upprätthålla de dagliga, kvinnliga sysslorna. Rollbyte med andra ord, inte olikt det som antyds ovan, men den här gången i praktisk handling. Mot slutet av berättelsen hänger han, ovärdigt nog, på insidan av skorstenspipan med ett rep om foten. Han har inte bara mist fotfästet, förtöjd som han är vid en ko som dinglar nerför taket i den andra änden, utan han dras därtill in i ett avlångt hålrum. Det är ett slags våldtäkt. Där sitter han fast, fångad i sin egen snara, tills hustrun kommer hem. Dubbelt försmädligt!
Sagorna antyder alltså en kastrerande förbindelse mellan kvinnors tal och mannens kontroll. Hannen blir “dragen vid näsan”. Sexualiteten och kvinnligheten är, som bekant sedan urminnes tider, en farlig, hotfull kombination för mannens identitet och maktposition. I våra dagar är detta ingen överraskande iakttagelse, det är vardagsmat.
Det händer att den kastrerade mannen hämnas, vilket ger oss en speciell variant av den kvinnliga stumheten: “… och innan hon visste ordet av, bet han hennes tunga tvärs av”, berättas det i “Den sløge guten” i Erotiske folkeeventyr.
I fallet med “Den sega korven” så ingår den i mönstret “föräldrar som skall vakta dottern”. Också här är kastrationen en avgörande poäng – tillsammans med en “begärets omvandling till mat”. “Tingen” skall, enligt traditionen, nämnas vid sina rätta namn, men gärna i karikerad förstoring. Samtidigt beslöjas metaforen genom en likhetsrelation: Korvens form, jodå, den vitsen kan vi alla. Farlig sexualitet omformad till oskyldigt matbegär? Nej: Det är flickans far som äter korv. Det handlar om långt värre “ting” än en välkänd, yttre likhetsrelation: Situationen är helt enkelt, indirekt, oralt incestuös.
Begäret kan ta sig många vägar; hunger efter mat, efter verbal mening eller efter föreningen mellan människokroppar. De grova historierna blandar samman de olika nivåerna på ett sådant sätt att föreställningar om kulturens mest grundläggande tabun provoceras fram. Vi känner dem från Bibeln och gamla myter: Incest, kannibalism och symboliska fadermord, vidare äktenskapsbrott, perversioner och promiskuitet.
I “Verkefingeren” handlar det om mor och dotter: “‘Gud hjälpe dig, min dotter’, sa kärringen och slog samman händerna. ‘Nu har du ju förlorat äran din också’. ‘Jag skiter i den äran som sitter så nära röva, jag, mor’, sa flickan. “
Under ytan
Några sagoforskare menar att det farliga könsumgängets tema kom in i den folkliga kulturen genom den katolska kyrkans varningar till sina präster mot att inlåta sig med kvinnor: Celibatet var idealet, den fördärvliga sexualiteten skulle i alla fall inte finnas på den synliga ytan.
Denna kyrkliga, och dessutom högst borgerliga, uppfattning av människans köttsliga böjelser, utgjorde i högsta grad en kulturell kontrast till bygdekulturens uppfattning om kropp och sexuellt umgänge. Faktum är att till slutet av 1800-talet levde män och kvinnor på gårdarna runtom i Norge i en kroppslig och språklig intimitet som utifrån sett kunde te sig mycket osedlig.
Nattfrieri, och även sexuellt umgänge före äktenskapet, var ganska vanligt, även om det varken var önskvärt eller sågs med blida ögon. Det fördömdes gärna om det ledde till otrohet och svek. Föräldrar kunde godta att dotterns käraste fick vara i hennes kammare om lördagsnatten, han blev till och med inbjuden till söndagsfrukost tillsammans med resten av familjen. Men förutsättningen var trohet.
Den föredömlige Eilert Sundt, skriver bland annat om nattfrieri i sina sociologiska undersökningar från mitten av 1800-talet: “… om det bara befinns, att de är varandra trogna, … så är det ingen i deras omgivning, som på minsta sätt kommer att lasta dem. Ty detta är efter landets skick i många av våra bygder, på vilket unga människor ur tjänsteklassen lär ‘känna’ varandra … Detta nattfrieri är naturligtvis alltid omåttligt farligt för kött och blod.” Men han skriver att reglerna ändå är stränga, fast på ett annat sätt än i städerna. Det har han tvingats att lära sig, skriver han, för att förstå den befolkning som är föremål för undersökningarna, som finns publicerade i Om giftermål i Norge (1855).
Ofta sov tjänstefolket i ladugården, och de sov många i samma rum, kanske till och med i samma sängar. Flickorna blev inte sällan gravida med sina arbetskamrater. På 1840-talet, samtidigt som själva den stora insamlingen av både traditionsmaterial och dialekter ägde rum, föddes ganska många barn utanför äktenskapet på den norska landsbygden. Det skapade mycket elände och nöd bland kvinnorna, vilket de många fosterfördrivningarna vittnar om. På det hela taget var detta ett strängt årtionde för fattigfolk. Historien förtäljer om en rad barn som föddes i lönn och dräptes av sina mödrar. Innan kriminalreformen kom 1842 var det enligt lag dödsstraff för barnamord, även om praxis med tiden hade gått över till benådning i de flesta av fallen.
“I hög utsträckning tolererades att tjänstefolk hade könsligt umgänge. … (på samma sätt var det) vanligt att par hade samlag utan att vara gifta”, skriver Anne-Marit Gotaas i “Det Kriminelle kjønn. Om barnefødsel i dølgsmål, abort og prostitusjon. Bidrag til norsk kvinnehistorie” (1980).
Sexuellt umgänge utanför äktenskapet var alltså ett känt fenomen som inte chockerade någon. Önskvärt var det visserligen inte med de lösa förbindelserna, men många hade inga alternativ. Och knappast någon i denna folkgrupp kan ha drömt om att utöva borgerskapets täcka kyssande inför öppen ridå, – o skam!
Fattigfolks behov av att söka gemenskap rimmade illa med dåtidens ekonomiska situation: Antalet utkomstmöjligheter på exempelvis 1840-talet svarade inte mot antalet arbetsföra, giftasvuxna män, och det var dessutom dyrt att fira bröllop. Vissa par levde därför samman utan att vara gifta, och några flickor klarade inte av att försörja sitt barn själva. Det var ingalunda ett ideal, men i viss grad förelåg det en stillatigande förståelse för situationen. Tjänstefolket var fullständigt prisgivet åt arbetsgivarnas välvilja. Sådana förhållanden var en del av sagoinformanternas erfarenhetsbakgrund, och den har uppenbarligen och självklart haft inflytande på det traderade materialet. Skämtsagorna “skämmer ut” den som inte vet sin plats i samhället och angriper överhetspersoner (kungen, prästen) som utnyttjar fattigfolk. De för in en sorts omvänd humor i vardagen så att sorgliga realiteter bearbetas med hjälp av grova skratt, och de överskrider tabugränser genom att framställa könsvillkoren och sexuallivet så absurt som möjligt. Själva samhällsfundamentet lät sig indirekt hotas av denna sköna förening av uppror mot och bekräftelse av olika sidor av den sociala ordningen. Allt verkade tillåtet, men bara i skämtsagan.
“Så levde de lyckliga …”
Sagor skall sluta lyckligt, det ligger i sagans själva natur, och gäller även för den erotiska skämtsagan. Lyckan är med andra ord att kunna “klippa”, både i och efter döden. Eller lyckan består av den ljuva hämnd då prästens bägge kvinnor ligger skrevande kvar på golvet, som ett par dumbommar, i kölvattnet på folkförgyllaren Slikt. Eller den är den kastrerade unge mannen och den korvätande, grymme fadern.
Det är inte att få varandra som är lyckan i sådana texter, utan snarare det gränslösa skrattet som tillåter det otillåtna, men som ändå befäster gemenskapens grundläggande regler.
För att säga det med ett bokstavsrim från barndomens minnesböcker: “Lev livet lyckligt leende …”