Birgitta (ca 1303-1373) föddes som äldsta dotter till den uppländske lagmannen Birger Persson och hans hustru Ingeborg, dotter till lagman Bengt Magnusson från Östergötland.
Hon hade sitt ursprung i en släkt av stormän, lagstiftare och författare. Upplandslagen, som fullbordades under hennes fars ledning, hör tillsammans med övriga landskapslagar till de första svenska texterna av litterärt intresse. Själv betraktas Birgitta, i kraft av sin individualitet, som en av de första svenska författarna.
Hon framträder som en viljestark kvinna, som med öppna ögon betraktar den långsamma förändringen i tiden, men hon var samtidigt en människa utan tydlig upplevelse av sitt eget jag. Hon lät sig omslutas och uppslukas – hennes historia börjar och slutar med denna paradox – när hon gjorde Gud till sitt gömställe. Jaget växer emellertid gradvis fram hos henne genom en identifikation med Kristus. Han ersätter den tidigt förlorade modern.
“Var inte oroliga, er son är på väg mot glädjen, inte mot sorgen. Jag skall vara en fader och en moder för honom, jag skall vara honom både bror och syster. Jag skall avväga allt för honom så att hans själ skall växa sig stark utan att hans kropp tar skada.”
(Bernard av Clairvaux)
Kallelse och plikt
Hon uppfattade tidigt sig själv som en människa i uppbrott från de förväntningar som ställdes på henne. Flera vittnesbörd talar om hur hon kände sig “kallad” till särskilda uppdrag. Hon formulerade sina behov i en direkt förbindelse med jungfru Maria och Kristus. Hon lät dem båda tala med moderns rätt. Det var ett sätt för henne att upphäva könet och se kärleken: “Jag är förvisso som en moder, vilken springer sin vilsegångne son till mötes, visar honom ett ljus på det att han måtte se vägen, kärleksfullt möter honom på vägen och förkortar den för honom, nalkas honom, omfamnar honom och fröjdas.”
Drömmen om ett ostört klosterliv präglade den unga Birgitta. Men fadern hade beslutat att hon skulle giftas bort med Ulf Gudmarsson. Detta innebar att hon från tretton års ålder var hustru och husfru på Ulvåsa gård. Hon födde åtta barn, varav fem nådde mogen ålder. Mest känd för eftervärlden är dottern Katarina, som följde henne ända till Rom.
Livet på Ulvåsa satte Birgittas förmåga till organisation och omsorg på prov. Hon ställde krav på ett redligt leverne i sitt världsligt sett helt normala storhushåll. Efter hennes sista barnsäng, som var svår och livshotande, avbröts sannolikt makarnas samliv, och Birgitta begav sig till Stockholm för att göra tjänst vid hovet hos kung Magnus och drottning Blanka. Hon tog med sig sonen Gudmund, men han dog dock kort tid därefter. Det kan ha varit en bidragande orsak till att hon företog sin första pilgrimsresa, till Sankt Olofs grav i Trondheim år 1338.
Birgittas religiösa engagemang påverkade Ulf Gudmarsson, och 1341 anträdde de en gemensam pilgrimsfärd till Sankt Jakobs grav i Santiago de Compostela i norra Spanien. Resan blev en vändpunkt för makarna. De mötte ett krigshärjat och kaotiskt Europa. Upplevelsen måste för dem båda ha betytt en såväl kulturell som politisk väckelse av deras personliga samveten. Hos Birgitta fördjupades den devotio moderna, den nya hängivelse, som i fortsättningen skulle komma att utgöra hennes grundsyn.
Under hemfärden insjuknade Ulf Gudmarsson och 1344 dog han. Makarna hade då enats om ett liv i avhållsamhet i var sitt kloster; mannens död innebar nu en möjlighet för Birgitta att etablera det liv som skulle komma att betraktas som hennes egentliga. I nära samarbete med sin förste biktfader, den i Frankrike teologiskt skolade magister Mattias, började Birgitta nedteckna sina revelationer eller uppenbarelser. De skulle hädanefter överväldiga henne, och bland annat innehöll de statuterna för den nya klosterregel hon ville instifta. Hennes starka önskan att förverkliga regeln skulle komma att styra hennes framtida val och beslut, och hon inväntade dess godkännande med en blandning av iver och tålmodig förväntan.
Uppenbarelserna som tilltal
“Jag är lik en timmerman som hugger ned träd, för bort dem till ett hus, tillverkar en skön bild av träet och pryder den med färger och konturer. Hans vänner se bilden, som skulle kunna prydas med ännu vackrare färger, och sålunda sätta även de dit sina färger. På detta sätt har jag, Gud, av min gudoms skog huggit ut mina ord och lagt dem i din mun. Mina vänner sammanförde dem till böcker enligt den nåd som blivit dem given, färgade och prydde dem. Nu må du, på det att de måtte nå fram till flera folk, överlämna alla uppenbarelseböckerna med mina ord uti till min biskop Alfons, eremiten, och denne må sammanställa, klarlägga och se till, att min Andes katolska mening är iakttagen. Och säg honom, att han må utföra och uppfylla evangelistens ämbete.”
Så heter det i prologen till “Åttonde boken”, där Alfons da Vadaterra, Birgittas spanske biktfader, samlat alla de uppenbarelser som har ett politiskt innehåll eller är riktade till personer av världsligt stånd.
Enligt katolsk uppfattning är uppenbarelser ett sätt för Gud att låta sin sanning tala genom människan. Birgittas uppenbarelser är visioner som nedtecknats av henne själv i nära samarbete med hennes biktfäder: magister Mattias, Petrus Olovsson, underprior i Alvastra kloster, Petrus Olovsson från Skänninge och biskop Alfons da Vadaterra. Den sistnämnde samlade och utgav visionerna under titeln Revelationes coelestes efter Birgittas död. De översattes till fornsvenska i slutet av 1300-talet men en översättning till nusvenska förelåg inte förrän Tryggve Lundén på 1950-talet utgav Himmelska uppenbarelser I-IV.
Uppenbarelserna omfattar åtta böcker samt ordensregeln, ett antal böner och “Revelationes extravagantes” (Bifogade uppenbarelser). Utöver dessa publicerade texter finns handskrifter som mer eller mindre väl överensstämmer med dem. Handskriftstexterna beaktas i en textkritisk utgåva som håller på att utarbetas. Uppenbarelserna i den form de föreligger är texter som bearbetats av både Birgitta och hennes biktfäder. I sin tryckta form kan de endast med reservationer betraktas som personliga. De skall uppfattas som bearbetade produkter, som tagit hänsyn till omgivningens teologiska krav, och de talar till en alldeles bestämd församling: den samtida kristna allmänheten.
Men jag har det emot dig, att du har övergivit din första kärlek.
(Johannes uppenbarelser 2:4)
Kampen för det inre erkännandets uttrycksbehov
Birgittas uppenbarelser uttrycker en identitetskamp på gränsen till en ny tidsålder, då man arbetade för att skapa en andlig förnyelse. Det är troligt att hon genom Mattias kunnat ta del av Joachim de Fiores idéer om en “andens tidsålder”. Denna skulle enligt de Fiores inträda omkring 1250 efter de två föregående perioderna: Faderns och lagens respektive Sonens och evangeliets tidsåldrar. Den nya tidsåldern skulle präglas av en ny klosterorden med liknande ambitioner som den Birgitta ville instifta, och genomsyras av viljan att förnya kristendomen.
Mattias följde likartade tankegångar i sin kommentar till Johannes uppenbarelse. Genom goda vanor skall människan förändras inför domedagen: “Den som inte vill gå förtappad i den eviga döden i lasternas syndaflod måste tukta sig själv, så att de goda gärningarna blir en vana och vanan växer och slutligen blir en andra natur”, heter det i förordet till “Alphabetum distinccionum”, Bibelalfabetet.
Senare tiders moralfilosofiska skrifter, författade av bland andra Simone Weil, E. M. Cioran och Søren Ulrik Thomsen kan ge oss en horisont i förståelsen av Birgitta och en insikt i hur den andliga hängivelsen hon beskriver, alltjämt kan vara närvarande: “Varför skulle jag inte jämföra mig med de största helgonen?
Har jag slösat bort mindre dårskap för att värna om mina självmotsägelser, än de har gjort för att övervinna sina?”
(E. M. Cioran: Bitterhetens syllogismer, Stehag 1989)
Birgittas uppenbarelser består av beskrivningar och uttolkningar av Marias och Kristi liv, råd och uppmaningar till världsliga personer, rättegångar över avlidna samt allmänna betraktelser över livet. De talar först och främst genom Kristus och Maria, men också genom helgon och änglar, mera sällan genom Djävulen, en hos Birgitta ful och maktlös figur.
Uppenbarelserna är “liknelser om världen” men samtidigt Birgittas sätt att formulera sina önskemål och behov. De ger uttryck åt hennes övertygelse om att vara den rätta förbättraren, Guds sanna och nya representant. Det var en uppfattning som magister Mattias stödde henne i, tills deras vägar skildes. Hon är inte bara Guds språkrör, hon “är” också Gud genom att den Gud som talar i hennes visioner på samma gång är en liknelse för det jag som hon varken kunde eller ville formulera.
Under denna tid tänkte inte människan på sig själv som en ensamstående individ, utan som en del av en universell kropp och själ. Trots detta beskriver uppenbarelserna en inre kamp och ger uttryck för idéer om det icke-förutbestämda, för betydelsen av den enskildes val, för den mänskliga viljans makt.
“Om Gud kan vi bara veta en sak: att han är vad vi inte är. Endast vårt elände ger oss en bild därav.”
(Simone Weil: Tyngden och nåden, Lund 1978)
Birgittas uppenbarelser är ännu inte litteratur i betydelsen: medvetna uttryck för ett personligt val. Men hon är på väg att bryta upp från en anonymitet i tiden för att kunna förstå och formulera det jag utifrån vilket texten skapas ur ett öppet självförtroende. Uppenbarelserna är bara medvetna om sitt ändamål, språkligt arbetar de på ett intuitivt plan. Det hindrar dem emellertid inte från att ogenerat ge uttryck åt skapandets befrielse och vånda:
“Efter denna vision var mitt hjärta uppfyllt av en sådan glöd och ett sådant jubel, att det icke hade kunnat rymma mera, om jag skulle förbliva vid liv, utan det hade då brustit av glädje. Ja, mitt hjärta var under några dagar såsom en av luft överfull bubbla, ända tills jag för en munk och gudsvän omtalat alla regelns artiklar och de ord, som ingå däri; denne skrev ned allt så fort han kunde. Och när allt var nedskrivet, då kände jag mitt hjärta och min kropp så småningom återvända i sitt naturliga skick.”
I förberedelsestadiet till erkännandet av det egna jagets rätt till att bli uttrycksfullt och aktivt lever Birgitta samtidigt i det allmänna, det individuella och det medmänskliga. Utan Kristus vore hon en annan, men utan henne fanns inte heller Kristus, det vill säga Gud. Det är karakteristiskt för den Mariaväg som Birgitta i cisterciensisk anda följde att betona samarbetet mellan människa och Gud. Maria handlade och valde fritt: hon valde att sätta Kristus till världen och därigenom gjorde hon Guds historiska närvaro möjlig.
Birgitta ser och tänker genom en profetisk-litterär tradition som utgör kärnan i hennes språk. I grund och botten är uppenbarelserna inte uttryck för känslor utan raffinerade instrument, framsprungna ur en bestämd avsikt att påminna om synd och om vad det är som bringar välsignelse.
Därutöver lever de i ett gränsområde mellan synligt och osynligt, mellan verkligt och symboliskt, i hennes så småningom väl utvecklade “genomskinliga” uppfattning av livet och döden och av människans tillvaro i två olika världar.
“När jag någon enstaka gång har skrivit något, som jag tycker att jag har lyckats med, befinner jag mig i ett tillstånd av lycka som är helt oantastligt och inte har något att göra med hur jag för övrigt mår. Denna tindrande, nästan abstrakta lycka finns, lyft ut ur tillvarons ström, liksom smärtan.”
(Søren Ulrik Thomsen: Mit lys brænder, Köpenhamn 1985)
Upplevelsebegåvning och medveten träning
Medeltidsmänniskans reaktionsmönster var kroppsligt och fick henne att förknippa själsliga fenomen med påtagligt fysiska fenomen. Det sades om Birgitta att hon kunde lukta sig till människors ondska, att hon kände svavelsmaken av sin egen synd i munnen. Hennes rika bildspråk har inte enbart bibliskt ursprung: det har också rötter i hennes tillvaro som husfru, hustru och mor. Tidens intellektuella och konstnärliga traditioner likaväl som kökskammaren och den levande naturen gav henne material till bilder och liknelser. Inte minst hennes helvetesskildringar vittnar om att hon stod den sinnliga erfarenheten nära, och det fysiska straffet är för visionären och författaren en naturlig följd: “Därefter visade sig tre kvinnor: en moder, en dotter, en dotterdotter. Modern och dotterdottern syntes döda, men dottern syntes levande. Den döda modern syntes likasom krypa ur en mörk och smutsig pöl. Hennes hjärta var utdraget och läpparna avskurna; hakan skälvde, och de långa, skinande vita tänderna skallrade. Näsan var söndergnagd, och de uttryckta ögonen hängde ned på kinderna i två trådar. Pannan syntes insjunken, och i dess ställe var ett väldigt, mörkt hål. Det var intet kött på huvudet; hjärnan kvällde fram som smält bly och flöt ut som tjära. Hennes hals svängde runt såsom det trä, vilket svarvas i svarvstolen och mot vilket det vassaste järn är satt, så att det utan misskund filas av. Bröstet var öppet och fullt av långa, tunna maskar, som slingrade sig om varandra. Armarna voro lika slipstenshandtag. Händerna sågo ut som långa knölpåkar, och hennes ryggtavlor voro alla lösa, så att en for upp och en annan ned, och detta utan uppehåll. En lång, tjock orm sträckte sig från magens nedre till dess övre del; den förenade huvud med stjärt likt en båge och slingrade oupphörligt, såsom ett hjul, runt i kvinnans inälvor. Benen sågo ut som två taggiga käppar, fulla med de vassaste törnen. Hennes fötter liknade paddors.”
Texten är ur en uppenbarelse nedtecknad medan Birgitta fortfarande var kvar i Sverige. Efter att ha lovprisat Gud får Birgitta se tre kvinnor som alla fallit offer för fåfängt leverne. Därför lider modern och dotterdottern kval i helvete och skärseld. Dottern, som fortfarande lever, kan gå i kloster och därmed lindra deras plågor och hjälpa deras själar till frälsning. Uppenbarelsen avslöjar Birgittas kamp mot sin världsliga och erotiska lust. Den kan tolkas som ett uttryck för hennes personliga förhållanden på samma sätt som historien om ormungen och hans mor och far i “Fjärde bokens” trettioandra kapitel; den berättar om hur modern tränar sonen att försvara sig mot den världsliga maktens frestelser. Den kan handla om högst reella, allmänna konflikter, men den anspelar också på Birgittas svårigheter i förhållandet till sonen, den ståtlige och utsvävande Karl, som efter Ulf Gudmarssons död blev hennes förmyndare. Den kan också höra samman med minnen av hennes mor och hennes döda dotter, båda med namnet Ingeborg.
“Och hennes barn skall jag dräpa. Och alla församlingarna skola förnimma att jag är den som rannsaker njurar och hjärtan; och jag skall giva var och en av eder efter hans gärningar.”
(Johannes uppenbarelser 2:23)
I likhet med andra medeltida fromma “tränade” Birgitta sin mottaglighet för extraordinära upplevelser genom fromma övningar och askes: fastor, späkningar och sexuell avhållsamhet. Redan som ung flicka lärde hon känna den visionära världen i en dubbel upplevelse av identifikation med Marias liv och medkänsla med Kristi lidande. Efter mannens död intensifierades hennes syner och deras betydelse växte. Hon kämpar genom dem mot sitt eget förflutna.
Det finns ingen anledning att tro att äktenskapet med Ulf var olyckligt. Hon var dessutom ytterligt mån om sina barns välgång, både här i livet och i livet efter detta. Man möter ständigt formuleringar som visar att uppbrottet från det “vanliga” livet inte är lätt utan svårt. Uppbrottet var snarast resultatet av en viljeakt som tedde sig som en överansträngning. “Så många och så långa knäböjningar gjorde hon, att hennes knän blevo så stela och hårda som kamelers, för att använda ett sådant uttryck.” Så heter det i kanonisationsbullan, utformad av Bonifatius IX. Så förberedde hon sig för att göra sig förtjänt av Kristi sista ord till henne, orden om att “räkna din vilja till fullbordad gärning”.
Birgittas längtan efter intellektuellt arbete och praktiskt resultat gav henne inget annat val än det absoluta. Hon ville se sin klosterregel förverkligad, hon ville ena kyrkan, och hon ville förmå påven att återvända till Rom från det utsvävande livet i Avignon. Hennes längtan efter koncentration förde henne bort från det medelmåttiga i livet, och genom att lägga ifrån sig sina jordiska ägodelar tog hon också ett steg för att befria sig från Karls förmyndarskap. Att hennes sökande efter sanning inte var okomplicerat visar de brutalt sensuella bilderna i berättelsen om den dåliga mormoderns öde. Plågorna efter döden är en upprepning och en mångdubbling av det som i livet en gång var hennes njutning. Om den orm som roterar inom henne skriver Birgitta: “Denna orm hade förvisso en övermåttan stark lidelse och en outsläcklig lystnad och brann av åtrå för ormhonan. Hon såg honom vara klok, skön och tapper och brann av samma kärlek till honom.”
De personliga beröringspunkterna kommer tillbaka med förnyad styrka i den centrala texten “Frågornas Bok”, som är uppenbarelsernas femte bok. Den är hennes sorgearbete och påbörjade utväg, där hon prövar sig själv genom att göra upp med de “manliga” fel hon iakttagit hos Ulf, Karl, Mattias och säkert också hos kung Magnus.
Övertygad om sina tvivel, därefter befriad
“För det femte gav jag dig fötter, för att du skulle gå bort från världens kärlek och gå till din själs vila och kärlek och till mig, din Skapare och Återlösare”, lyder Kristi svar på första spörsmålet i “Frågornas Bok”.
Birgitta var väl medveten om att kravet på en ny klosterregel var svårt att genomdriva. Det fjärde Laterankonciliet hade 1215 förbjudit instiftandet av nya ordnar, och detta hade bekräftats i Lyon 1274. Trots detta var både Birgitta och Mattias övertygade om att de skulle lyckas, och omkring 1340 hade kung Magnus skänkt en byggnad i Vadstena till det blivande klostret. Mattias teologiska bedömning av Birgitta var att hon som gudsuppenbarelse var ännu mer “förvånansvärd” än Kristus, eftersom hans närvaro bland människorna var köttslig, medan Birgittas var andlig. I sin prolog till hennes uppenbarelser skriver han: “Förvisso är denna uppenbarelse mera förvånansvärd än den, varigenom han visade sig i köttet. Den senare framhöll ett köttets yttre för köttsliga ögon, men den förra visar Guden och människan för andliga ögon.”
När biskop Hemming av Åbo och prior Petrus år 1348 återvände tomhänta från Frankrike utan påvens godkännande av regeln och utan att ha mäklat fred mellan England och Frankrike, började Mattias tvivla på att han haft rätt i fråga om sin biktdotters status. Birgittas ställning vid hovet försvagades också. Tidigare hade hon varit kung Magnus rådgivare i alla viktiga frågor. Allt detta måste ha utlöst en kris inom henne och i “Frågornas Bok” bearbetar hon både omgivningens och sina egna felaktiga föreställningar och motiv.
Under en ritt i Östergötland ser Birgitta en stege resas från jord till himmel, och hon hör en lärd och tvivlande munk ställa frågor till Kristus, som med sin moder och “en oändlig härskara av änglar och en ofantlig mängd helgon” vid sin sida besvarar hans frågor. Frågorna, som ställs med “obehärskade, högst otåliga åtbörder” är tydliga tecken på Birgittas sinnestillstånd. Framför allt vittnar de om hennes förnyade kamp mot världsligt begär och lusten till njutning utan nöd.
“Frågornas Bok” är inte utformad efter samma organiska principer som andra uppenbarelsetexter. Den bygger på en traditionell retorisk form, disputationens. Frågorna är indelade i 16 spörsmål med svar och 13 uppenbarelser till den lyssnande och iakttagande bruden: Birgitta. Uppenbarelsernas uppgift är att övertyga om det meningsfulla i att övervinna munkens förvillelser och naivitet.
Hans frågor är självklara och enkla, som om gudskravet på människan genomgående var absurt: “Varför fick jag lust när jag inte får njuta av den? varför rikedomar, när jag inte bör behålla dem? varför har djuren ingen själ, och varför är det inte lika ljust om natten som om dagen?”
I svaren erkänns å ena sidan människans förmåga till val och vilja – Guds motiv för att ge henne möjlighet att leva sitt liv på mer än ett sätt. Å andra sidan ställs kravet på underkastelse under Guds allmakt. Gud kräver närvaro i världen för att förneka den, han kräver mognad för att vinna förmåga till underdånighet. Han prövar människorna för att ge dem frihet att välja rätt, och han arrangerar sina ingrepp på ett sätt som gör det möjligt att följa honom av kärlek, inte av fruktan.
Människorna erbjuds således att upptäcka att det är i den fria viljan som den “rena” anden ytterst ligger förankrad. Tanken är att insikt utan motstånd är lika omöjligt som värdelöst och att människan genom väl valda handlingar och goda vanor kommer närmare verkligheten, fördjupar samhörigheten och utvecklar visdom – som den andra natur Mattias talat om. Arbetet sker med människans egna verktyg: kroppens förmåga, som hon skall skydda så mycket som är nödvändigt, och själsförmögenheterna, som hon skall utveckla till det yttersta. Texten speglar den övergångsperiod i vilken den har uppstått och visar på motsatsparet i Birgittas tillvaro. Hennes första dröm var klosterlivets beskydd, men när hon förverkligade drömmen, valde hon inte stillheten utan vandringen. Medan hon bekände sig till Maria, var hon först Marta, sedan Maria:
“För det tredje får Maria icke vara overksam, liksom icke heller Marta … Ty den som fullkomligt åstundar att vara Maria, bör först vara Marta … Ty hur kan den, som icke är prövad och lärt sig motstå frestelserna och sitt kötts rörelser, beständigt hålla fast vid det himmelska?”
“Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ‘Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.’
Herren svarade henne: ‘Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne’.”
(Lukas 10:40-42)
I “Frågornas Bok” utsätter sig Birgitta för dessa prövningar och undervisas till sist i de yttersta platserna: Marias kropp, Betlehem, Golgota (Golgata) där Kristus korsfästes, Örtagården där Kristus begravdes, och Oljeberget varifrån han uppstod till himlen. Det är andra gången Birgitta får veta att hon skall lämna Sverige; den första var i Arras, på hemväg från Santiago de Compostela, där den helige Dionysos sade till henne att hon skulle komma till Rom och Jerusalem. Nu avslutas uppenbarelsernas femte bok med orden:
“Den, som därför kommer ren till dessa platser samt med god och fullkomlig vilja, han skall få se och smaka hur ljuv och härlig jag, Gud, är. När du själv kommer till dessa platser, skall jag visa dig mera.”
Man är osäker på om den sistnämnda uppenbarelsen ursprungligen tillhört den östgötska synen, eller om den skrivits till i efterhand. Den bekräftar ett nytt slags enhet mellan hennes guds- och jagkänsla, och hädanefter företog hon aldrig någon form av förflyttning utan att först ha erfarit en gudomlig uppfordran. Hade hon tidigare trott sig om att kunna styra ett förlopp, så har hon nu förändrats, så att avslutningen på “Frågornas Bok” ger uttryck för hennes högsta önskan: att få uppsöka och urskilja alla de platser som mer än andra kunde föra henne närmare målet, först och främst Jerusalem.
Vägen ut
Tre ting hade misslyckats för Birgitta när hon 1349 beslutade sig för att lämna Sverige: hennes fredsbudskap till de engelska och franska kungarna hade inte vunnit gehör, hennes inflytande vid hovet hade minskat; kung Magnus ställning hade försvagats och när hennes regel inte blev erkänd innebar det också att magister Mattias drog sig tillbaka.
Vi vet inte om Birgitta var besviken eller vred, resignerad eller full av förtröstan när hon – på gränsen till sin egen gåta – lämnade det land där hon inte kunnat uträtta det hon ville. Hon begav sig mot Rom genom ett landskap som var förhärjat av krig och pest.
“Nu inträffar denna hemsökelse i ett samhälle som kände trygghet, som hade uppnått en relativt lätt tillgång till ‘livets goda’. Plötsligt brast allting: trygghet, hopp, vänner, grannar, lycka, livet självt störtade samman så gott som på en enda natt i vidrig upplösning och gränslöst elände. Digerdöden verkade som en i oändlighet utdragen bombräd och den klyfta, som därigenom öppnade sig, markerar en gränslinje mellan två tidsåldrar, å ena sidan enhet, å den andra upplösning.”
(Lewis Mumford: Människans villkor, Stockholm 1947)
Klosterregelns mål
Birgittas liv i Rom erbjöd henne täta förbindelser med inflytelserika kretsar. Med sin ständiga moraliska propaganda skapade hon en inte ringa irritation omkring sin person. Delvis lyckades hon vinna erkännande och uppmärksamhet som en unik personlighet, men samtidigt vållade hon konflikter som hotade att isolera henne.
Hon skulle snart anträda resan från Rom till Neapel, på väg till Palestina som var hennes slutliga resmål.
Kampen gällde inte minst att få regeln godkänd. Förbindelsen med den nye biktfadern, biskop Alfons da Vadaterra, politiserade hennes liv och person ytterligare genom att han var engagerad i de italienska ätternas inbördes strider.
Regeln fick aldrig något godkännande som självständig, men den accepterades 1370 som form med hjälp av de detaljerade förordningar som Birgitta formulerat. Regeln, som skulle ligga till grund för det framtida klosterliv hon hade beskrivit, var augustinorden. Beskedet hon fick var med andra ord en framgång mättad med besvikelse.
Regeln, Ordo Sancti Salvatoris (Frälsarens ordensregel), innebar ingen nydaning i teologiskt avseende. Den var genomsyrad av brud- och Mariamystik, inspirerad av cistercienserna och av de apokalyptiska föreställningar som Birgitta delat med magister Mattias.
Man skulle bygga ett kloster för munkar och nunnor, som skulle ledas av en abbedissa. Modellen var den mest långtgående samklosteridén i tiden. Klosterlivet skulle präglas av lydnad, ödmjukhet och fattigdom. Regeln var först och främst ett uttryck för Birgittas moraliska och politiska intelligens. Hon insisterade på klostrets andliga och intellektuella arbete i en tid när sådan verksamhet i allmänhet hade förfallit, eller när klostren reducerats till institutioner för behövande med huvudsakligen praktiska uppgifter.
Birgitta betraktade inte kyrkan och världen som två skilda ting. Hennes klosteridé framstår som en bild av världen som den borde vara i ett Europa – och därmed också Sverige – som i både bokstavlig och överförd bemärkelse föreföll “förpestat”.
Pilgrimens slutgiltiga insikt
Birgittas liv kan liknas vid en ständigt avbruten pilgrimsfärd. Det verkar dock som om det allvarligaste avbrottet, äktenskapet, gav upphov till hennes bestående insats, den “litteratur” i uppenbarelsernas form som hon lika lite kunde hindra att komma till uttryck som hon kunde hindra de barn hon tidigare hade fött.
Hennes barnafödslar hade inte alltid varit enkla, och hennes förhållande till de vuxna barnen var långt ifrån okomplicerat. Konflikterna med världsmannen Karl var de mest turbulenta. Hennes slutliga uppgörelse med hans – och därmed också hennes eget – högmod kulminerar i förböner, följda av de visioner hon fick efter hans död i Neapel på väg till Palestina. Karl frestades till ett förhållande med stadens drottning Johanna, som förälskat sig i honom. Hans död förhindrade att förhållandet fullbordades, men Birgitta oroade sig för honom. När jungfru Maria kom henne till hjälp och av nåd räddade honom, tog Birgitta detta som ett tecken på att även hon blivit förlåten, och detta banade väg för uppenbarelsen om Jesu födelse. Maria hade vid upprepade tillfällen lovat henne att hon skulle få “se” den.
Liksom i “Frågornas Bok” är Birgittas undran för det första konkret och för det andra banal: Hur gick det till? Ur vilken kroppsdel föddes han? Svaret Maria ger henne i Betlehem är kort och innehåller bland annat:
“Med upplyfta händer och blicken fästad på himmelen stod hon liksom i betraktelse och hänryckning, berusad av gudomlig ljuvlighet. Medan hon var försjunken i bön på detta sätt, såg jag barnet röra sig i hennes kved, och i samma stund, ja på ett ögonblick, födde hon sin Son, från vilken en så outsäglig strålglans utgick, att solen icke kunde jämföras med den. Det vaxljus, som den gamle mannen satt dit, spred icke något sken, ty den gudomliga strålglansen dränkte helt vaxljusets lekamliga sken. Och så hastig och ögonblicklig var denna födsel, att jag ej kunde iakttaga eller urskilja hur och med vilken kroppsdel jungfrun födde.”
De omsorgsfulla förberedelser Birgitta dessförinnan har beskrivit, t.ex. hur Maria lägger fram “två små linnen och två ylleplagg, mycket rena och fina”, kunde liknas vid den långa förberedelse hennes liv hade varit för att komma fram till insikten om ursprungets karaktär, inspirationsögonblicket. Detta är för Birgitta uppenbarelsen, där individen förmår öppna sig för den ingivelse, ur vilken litteratur uppstår.
Hennes utveckling beskriver vägen mot en självinsikt, där hon gradvis har funnit lösningen på de problem hon själv definierat och skildrat: förhållandet till modern, Ulf, Mattias, kung Magnus och Karl. Genom Kristusmeditationen befrias hon så småningom från könets komplikation och klasstillhörighetens gissel, så att hon – genom regeln – kan formulera förutsättningarna för ett annat och bättre liv. Gud, Kristus och Maria blir ett inom Birgitta, som bryter igenom sitt skal mot en kristendom utan skolastik. Om detta vittnar bland annat hennes brist på sentimentalitet.
Det är en gudsförståelse som sammanfaller med jämvikten i jaget, som gör “jag” lika med “Gud”, när den individuella skuldproblematiken upplöses. Människan kan således bli skapande och behöver inte längre leva som förtappad eller dömd. Birgitta kan i sin upplevelsevärld betraktas som en mystiker, men hennes konkreta liv visar henne som en handlingsmänniska som ville gripa in i världen. Den tendensen ställer henne delvis i motsättning till mystiken och närmar henne till ett humanistiskt engagemang, som senare tiders mystiker ofta har ställt sig avvisande till.
“Vi bör vara oberörda gentemot gott som ont, men när vi är oberörda – dvs. när vi fördelar uppmärksamhetens ljus lika på båda – då segrar det goda rent automatiskt. Det är det som är nåden. Det godas definition och kriterium. Den gudomliga ingivelsen verkar ofrånkomligt, oemotståndligt, om man inte vänder bort uppmärksamheten från den, inte visar den ifrån sig. Man behöver inte träffa något val till dess förmån, det räcker med att inte vägra erkänna att den finns.”
(Simone Weil: Tyngden och nåden, Lund 1978)
Ett infall som inte går att beskriva
Studiet av Birgittas uppenbarelser inleddes här med blicken riktad mot “talaren”, “visionären” eller “författaren” och behandlade problemet huruvida hennes uppenbarelser skulle betraktas som i någon väsentlig mening “litterära” eller ej. Avslutningsvis formulerades frågan om hennes sätt att låta sin övertygelse komma till uttryck. Genom den provokation som ligger i det inifrån växande tvånget och den profetiska ambitionsnivå som kommer fram i hennes ord och text ställs vår tids litteraturbegrepp i ett nytt ljus.
Det är mer ursprunget än den avslutande formen som står i centrum. I traditionell litteraturhistorisk mening är texten om Jesu födelse genretypisk för Birgitta: upprepande, övertydlig, bildbemängd och inte speciellt raffinerad. Men som “bild” i överförd bemärkelse av det obeskrivliga i de krafter som tvingar fram en formulering av levande erfarenhet, av kallelsens sammanfall med upplevelsen av jaget, är det en exemplarisk text, som handlar om att förstå ett av det konstnärliga arbetets kärnproblem. Den bekräftar ett transhistoriskt drag i Birgittas personlighet, med vilket hon bröt igenom sin tid och kunde nå oss.
Efter återkomsten till Rom insjuknade Birgitta och dog den 23 juli 1373. Hennes kvarlevor fördes till Vadstena och 1391, 18 år efter hennes död, helgonförklarades Birgitta, varefter hon omtalas som “den heliga”. Hennes dotter Katarina blev det nya klostrets första abbedissa. Hon kom senare att saligförklaras, men hennes kanonisationprocess avbröts av reformationen.
“Allra starkast talar Bernard dock till oss i sin egenskap av bönens man. Om någon tid behövt, för sitt liv behövt, upptäcka och återuppväcka kontemplationen, tystnaden och stillheten, så är det vår tid. Men inte ens stillheten är ett självändamål: Bernard söker den därför att han där kan finna först sig själv, sitt sanna jag, sedan Gud, för att älska honom och låta sitt jag uppgå i honom, bli ett med kärleken, och finna den fullkomliga friden den som mirakulöst kan leva mitt i lidandet och kampen.”
(Gunnel Vallquist: Helgonens svar, Stockholm 1963)