Det tredje könet

Alla artiklar Show options

Sammanfattning

Till artikeln

Bland de nordiska länderna var Sverige först med att släppa in kvinnorna på universiteten. Skenbart delade kvinnorna villkor med männen – "samma" tankevärld, "samma" lärare, "samma" framtid. I verkligheten var situationerna vitt skilda. För männen rörde det sig om långvariga traditioner, en självklar, medfödd hemortsrätt. För kvinnorna var det en främmande värld, de var som intränglingar från en annan planet. Den fråga som kvinnorna ställde sig var: Skulle de smälta in, betona det gemensamma? Eller skulle de framhäva det olika, det som trots allt skilde de två könen åt?

Under 1880-talet och den tidigare delen av 1890-talet tonade man ned skillnaden – "studentska" som benämning undveks, allt som kunde utpeka kvinnorna som avvikande vaktade man sig för. Kring sekelskiftet ändrades strategin, "kvinnligheten" lyftes fram, "skillnaden" sattes i spel.

Året för omsvängningen var i Sverige 1896 med Ellen Keys ”Missbrukad kvinnokraft”. Emancipation, krav på lika villkor, efterträddes av kravet på kvinnan att genomsyra samhället och kulturen med sin egenart. Kärlek, emotionell frigörelse, ryckte i förgrunden. Kvinnan fick en ny värdighet i egenskap av kvinna. Och det påverkade tidens kvinnliga akademiker.

Bilder (5)

  • Dahlgren, Alfred (sv): Klara Johanson som spexförfattare, Valborgsmässoafton 1897. Svartvitt foto. Privat ägo
  • Lydia Wahlström, u å. Svartvitt foto. Privat ägo
  • Greta Beckius, ca 1910. Svartvitt foto. Kvinnohistoriska Samlingarna, Göteborg
  • Hjalmar Aae på en badbrygga i Århusbukten, ca 1900. Svartvitt foto. Kvindemuseet, Århus
  • Sigmund Freuds divan på The Freud Museum, London. Foto: Wikimedia Commons

Artikeln handlar om (6)

Teman (1)

Tid Land Nyckelord (30)

Det tredje könet

Vältaligt skildrar filosofen och litteraturkritikern John Landquist (1881–1974) studentlivet i Uppsala vid seklets början:
"Vanligen skiljas könen av olika uppfostran, olika omgivning, olika arbete, olika vanor: detta skapar vissa gränser. Men för oss var allt gemensamt. Vi ägde samma intellektuella intressen, vi voro lärjungar vid samma universitet, vi hade samma eller av oss ömsesidigt kända lärare och kamrater, vi voro omgivna och skyddade av samma Uppsala."

Bland de nordiska länderna hade Sverige varit först med att släppa in kvinnor vid universiteten. Rätt att avlägga examen vid universitet kom 1873, i Danmark 1875, i Norge 1884 och i Island 1886. I Finland kunde kvinnor få dispens från 1870, formell rätt gavs 1901. 1883 fick Sverige sin första kvinnliga filosofie doktor, Ellen Fries, som disputerade i historia i Uppsala. I Danmark dröjde det ytterligare tio år, till Anna Hude 1893. I Finland disputerade Karolina Eskelin 1895, i Norge Clara Holst 1903.

Dahlgren, Alfred (sv): Klara Johanson som spexförfattare, Valborgsmässoafton 1897. Svartvitt foto. Privat ägo

Studentspexet är en ärevördig tradition, av hävd spelat med endast manliga skådespelare i alla roller. 1897 intog kvinnorna genren med Klara Johansons första spex, Så fruktas en argbigga, framfört på Gillet i Uppsala av enbart kvinnliga studenter. Författaren tog emot inropningar av de 130 åhörarna iklädd valsittande frack.

Dahlgren, Alfred (sv): Klara Johanson som spexförfattare, Valborgsmässoafton 1897. Svartvitt foto. Privat ägo

Samma stad öppnar sig för båda könen. Samma villkor. Eller? Teologie studerande Greta Beckius, den kvinna som John Landquist närmast syftar på i citatet, skriver i sin dagbok om studentstaden Uppsala:
"Tanken föres så osökt på dessa sorgliga förhållanden här uppe, under den dagliga åsynen af hundratals ynglingar, under trycket att vara kvinna bland 30, 40 manliga kamrater. Jag känner instinktivt, att jag gör alltid någon af dem ondt genom min blottade hals. Jag känner mig tyngd af känslor, het om kinderna, och sorgsen ända in i själen vid tanken: 'Hvarför, hvarför är det så?'" 

"Jag är så fjärran, så långt, långt bort från min verkliga lycka, från mitt eget jag, från mitt mål här i lifvet."
(Greta Beckius i dagboken första terminen i Uppsala, 8.11.1905.)

Skenbart delade kvinnorna villkor med männen – "samma" tankevärld, "samma" lärare, "samma" framtid. I verkligheten var situationerna vitt skilda. För männen rörde det sig om långvariga traditioner, en självklar, medfödd hemortsrätt. För kvinnorna var det en främmande värld, de var som intränglingar från en annan planet.

På 1870-talet fanns det totalt fyra kvinnor vid svenska universitet. Men långsamt ökar antalet. Under 1880-talet skrevs 17 kvinnor in vid Uppsala universitet, i Lund 12. Under 1890-talet skrevs det in 66 kvinnor i Uppsala, 28 i Lund.

Den fråga som kvinnorna ställde sig var: Skulle de smälta in, betona det gemensamma? Eller skulle de framhäva det olika, det som trots allt skilde de två könen åt? Under 1880-talet och den tidigare delen av 1890-talet tonade man ned skillnaden – "studentska" som benämning undveks, allt som kunde utpeka kvinnorna som avvikande vaktade man sig för. Kring sekelskiftet ändrades strategin, "kvinnligheten" lyftes fram, "skillnaden" sattes i spel.

Året för omsvängningen var i Sverige 1896. Att en så exakt datering låter sig göras beror på Ellen Key. 1896 utkom hennes "Missbrukad kvinnokraft". Emancipation, krav på lika villkor, efterträddes av kravet på kvinnan att genomsyra samhället och kulturen med sin egenart. Kärlek, emotionell frigörelse, ryckte i förgrunden. Kvinnan fick en ny värdighet i egenskap av kvinna. Men också nya bördor.

Det är alltså två mycket skilda generationer kvinnliga akademiker som präglar tiden och dess diskussion. Lydia Wahlströms, Klara Johansons och Hilma Borelius generation, som påbörjade sina studier på 1880- och det tidiga 1890-talet. Och Emilia Fogelklous, Ellen Landquists och Greta Beckius generation, som började vid universitetet först kring sekelskiftet. För den första generationen gällde kvinnogemenskapen och den intellektuella utvecklingen. För den andra gällde därutöver – ibland i polemik mot den första generationens uppfattning – den heterosexuella lyckan.

"... sak samma om kvinna eller man"

Lydia Wahlström (1869–1954) kom till Uppsala 1888 som en av pionjärerna och den som präglade generationen före Key. Lydia Wahlström hade i sin licentiatexamen historia och litteraturhistoria, hon disputerade som fjärde kvinna i Sverige i ämnet historia och från 1900 var hon studierektor vid Ahlinska skolan i Stockholm. Vid sidan av skolarbetet var hon en flitig skribent och författare, kvinnopolitiskt, vetenskapligt och skönlitterärt.

Lydia Wahlström, u å. Svartvitt foto. Privat ägo

"Vad hon har för en lustig övertro på akademisk bildning!" skriver Emilia Fogelklou om Lydia Wahlström 1907. Men människan Lydia uppskattade hon, "denna ärliga, hederliga och självironiska människa ".

Lydia Wahlström, u å. Svartvitt foto. Privat ägo

För många förblev hon dock "Ordföranden" kort och gott, Uppsala Kvinnliga studentförenings myndiga och handlingskraftiga grundare och ordförande. Hur situationen var när föreningen kom till 1892 skildrar Lydia Wahlström i den rika minnesboken – och spänningsfyllda självbiografin – Trotsig och försagd, 1949: 15 studentskor i staden, utspridda på olika inackorderingshem, inskrivna vid olika institutioner, utplacerade på skilda nationer. Möjligheterna att "skydda" varandra var små, trycket från omvärlden – både från de manliga studenterna och från den allmänna opinionen – var stort. Lydia Wahlström, utåt inititativrik, drastisk och aldrig i tvivel, inåt konfliktfylld och med starka känslomässiga behov, blev själasörjaren.

Till dem som upplevde en livslång fascination av Lydia Wahlström hörde den begåvade kritikern Klara Johanson, som kom till Uppsala 1894. Klara Johanson själv, "Parveln" eller K.J. kallad, var knappast heller någon färglös nyinskriven student. "Redan den lilla spinkiga uppenbarelsen i en löst sittande blå kostym, med mörkt kortklippt hår och tämligen nonchalant hållning drog åt sig uppmärksamheten", skriver Lydia Wahlström. Tidigt krävde Klara Johanson ensamrätt till "ordföranden", hävdande att "den här stora guldklimpen inte längre borde få växla ut sig i småmynt".

De inledde ett förhållande som för Klara Johanson blev en grundton genom hela hennes liv. Den personliga kontakten bröts i princip redan 1898, men ett band bestod. I ett brev 1934, efter ett flyktigt möte, skriver K. J.: "Under den behagliga kaffe- och rökstunden såg jag ditt vackra huvud i god belysning och smekte det med ögonen tvärs över decennier och öden och massor av mänskor." 

Om sitt trassliga och vid det här laget nästan avslutade förhållande till Lydia Wahlström skriver Klara Johanson i brev till Lotten Dahlgren:
"Jag är en smula oredigt medveten om att jag hyst ett slags förhoppning om en utveckling av vårt förhållande till en mindre ytterlig grad av närmande, utan att innerligheten skulle gå förlorad. Du måste försöka inse, att det var så mycket fint ock rent ock ideellt med, att det för mig åtminstone alldeles höljde in ock förskönade det andra. Utom att jag hade forngrekiska åsikter i vissa fall, långt innan jag hade läst Plato. För henne, som alltid haft anlag för religiös ruelse ock alltid känner sig som samhällsmedlem, hade det mera olyckliga verkningar. Hon har aldrig brukat spara på anklagelser mot sig själv."
(9.7.1898, opublicerat.)

1894, samma år som Lydia Wahlström och Klara Johanson möttes, inleddes också vänskapen mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan. I Selma Lagerlöfs brev finns samma halsbrytande kombinationer som man känner igen från andra håll i tiden. I det ena ögonblicket välmenande råd i kärleksaffärer, i det här fallet med "belgarn", i nästa stormande belägring. Funderingar över de kvinnliga relationernas art ryms också i Selma Lagerlöfs brev (april 1894):
"Men min känsla för dig är ej ful. Jag tror aldrig den var det. Säg bara, att kärleken ej sagt allt hvad den har att säga därmed att den låter världen fortsättas. Den är till för de lefvande mer än för de blifvande. Och hvarför skulle man så ej kunna älska hvem som helst af människor lika högt."

1902 utkom i Sverige Elisabeth Dauthendeys Ny kärlek. En bok för mogna andar (Das neue Weib und ihre Liebe) med förord av Ellen Key. Boken tar upp kvinnlig vänskap som alternativ till äktenskapet, samtidigt som den bestämt tar avstånd från lesbiska relationer. Ändå väntades boken väcka skandal i Sverige – att avråda från äktenskap var det "farligaste" Ellen Key dittills hade medverkat i. Selma Lagerlöfs farhågor gäller dock inte äktenskapet. Hon skriver till Sophie Elkan (april 1902, opublicerat):
"Ser du, att Lindholm hade samma idé som jag om hvad den farliga bokens resultat skulle bli. Det blir ock så att två kvinnor ej kunna få vara vänner utan att folk kommer att tänka stygga tankar."

1896 innebar alltså inte minst i uppfattningen av kön och sexualitet en omsvängning. Betecknande för omsvängningen, som förstärks under de följande decennierna, är Lydia Wahlströms skildring av hur hon går i psykoanalys på 1930-talet (1934). En av orsakerna, säger hon, är att hon önskar få sin sexuella läggning kartlagd, något som knappast tidigare hade bekymrat henne. "Domen" skriver hon, fick hon ganska snart. Hon hade aldrig varit "homosexuellt lagd men väl bisexuellt", något som analytikern Ludvig Jekels anser så gott som allmänt hos kvinnor.

Klara Johanson sätter nog fingret på något viktigt när hon reflekterar över sitt möte med Freuds teorier. I dagboken skriver hon den 18.5.1936:
"Jag börjar närma mig slutet på Freuds tolv band Gesammelte Schriften. Jag finner alltsomoftast att vad han säger låter riktigt och beundransvärt; men det förvånar mig att jag aldrig eller ytterst sällan stöter på något som angår mig. Han känner inte min sort. Och det är en grav invändning mot hans teorier." 

"Ja, det var verkligen en 'exhibitionistisk' skrift du sände mig häromdan. Med den har du begått en modig handling. På mig verkade den ganska uppskakande. Alldeles naken är den ju inte, kunde inte vara det; jag skulle in mente kunna komplettera den en smula. Men det gör jag inte."
(Klara Johanson i ett brev till Lydia Wahlström om skriften om psykoanalys, 8.5.1945, opublicerat.)

"Min sort". Det som slår en i det tidiga 1890-talets erotiska synsätt bland kvinnorna är att de fasta kategorierna blir obrukbara. I så måtto är fördomsfriheten och öppenheten större i den här perioden än i vår tid. Inte homosexualitet och heterosexualitet utan en glidande skala – en människa som håller av en, "sak samma om kvinna eller man" som Lydia Wahlström skriver i romanen Sin fars dotter, 1920. Manlig homosexualitet fanns – som en "kärlek som inte vågar säga sitt namn". Den kvinnliga sexualiteten frågade ännu inte efter sitt namn. 

I sin dagbok 21.10.1912 skriver Klara Johanson:
"Meredith och Raabe – tvåkönade diktare, liksom Goethe och kanske mer, detta senare dock snarast en tidens gåva. I nästa sekel (eller det därpå följande eller det därefter) skola de enkönade betraktas som inkompletta och gälla som möjligtvis intressanta abnormiteter i stället för mänsklighetens tolkare och domare."

Lydia Wahlström är kring sekelskiftet inte bekymrad över sin "sexuella beskaffenhet". Hon bekymrar sig över annat, sin lättantändlighet, sin erotiska impulsivitet. Det är dessa problem som står i centrum i hennes roman Daniel Malmbrink, 1918, en erotisk idéroman i heterosexuell dräkt. Men det är inte tal om "maskering" eller "kod" som i den manliga homosexuella litteraturen i tiden. Det är inte kärlekspartnerns kön som intresserar Lydia Wahlström. Det är kärlekens art: trofasthet och monogami - eller erotisk impulsivitet och förmåga till utlevelse.

"... vi som äro så fullblodigt just kvinnor"

Hur annorlunda är inte atmosfären ett decennium senare. "Fullblodskvinna" är det nya mottot. En ny generation studentskor har kommit till universiteten. Perioden 1901–05 finns i Uppsala 65 kvinnliga studenter (4,1 %), i Lund 23 (3,1%).

En generation av Sturm und Drang. "Stormfågel", "vildfågel", "jungfru", "dotter av en fri stam" är några av de epitet som tidens kvinnor bär. Tonen i breven är himlastormande, långt från de analyserande resonemangen och jollrande kärleksförklaringarna i den förra generationen:
"Ditt bref – du, – ser du – allt jag sätter högst, det dyrbaraste jag vet, – allt jag sträcker mig mot och aldrig kan göra till mitt, men bara älska af hela min varelse – det är det, du äger, det du är. – Så skillda vägar – så skillda lif – och – aldrig kan du väl fullt förstå, hvad du varit och är för mig." Så skriver Ellen Landquist till Greta Beckius den 23 februari 1910.

Emilia Fogelklou (1878–1972), som hör till denna generation, betecknar den som tragisk, havererad. Omdömet grundar sig främst på tre kvinnor från perioden: Greta Beckius (1886–1912), Ellen Landquist (1883–1916) och Lisa Rolf (1886–1932). Greta Beckius och Lisa Rolf kom båda till Uppsala 1905, Ellen Landquist ett år senare. De läste litteraturhistoria, hörde till Stockholms nation och kom på olika sätt att gripa djupt in i varandras liv.

"De kämpade under olika aspekter den nya kvinnans kamp, skarpt medvetet, också på det erotiska området", skriver Fogelklou. Å ena sidan studierna och karriären: "... med djupaste allvar gav / de / sig in under de manliga arbetsmetoderna". Å andra sidan kravet på att föra fram de kvinnliga synpunkterna både i studierna och i erotiken. "De bar", skriver Fogelklou, "liksom dubbla bördor och ställde mot vartannat två olika arter av intellektualitet. Alla dog de unga och ensamma."

Emilia Fogelklou själv fick ett långt och produktivt liv – första kvinnliga teol. kand. i Sverige, banbrytande skriftställare i många genrer, närapå professor i religionspsykologi, i sista ögonblicket utmanövrerad genom en ny definition av professuren. Men i övrigt stämmer diagnosen. Greta Beckius sköt sig själv den 22 januari 1912 och lämnade efter sig det ofullbordade manuskriptet "Marit Grene", en erotisk traktat. Ellen Landquist gav ut romanen Suzanne, 1915, den första studentskeromanen i Sverige. Året efter dog hon i perniciös anemi. Lisa Rolf, enligt Emilia Fogelklou den enda i kretsen som hyste intresse för Emilias filosofiska funderingar, levde till 1932, från 1927 som stadsbibliotekarie i Lund.

Till det fängslande och egendomliga med trion Greta, Ellen och Lisa hör att de två män som figurerar i Greta Beckius manuskript var baserade på John Landquist och Bruno Rolf, Ellens och Lisas bröder. Även på andra sätt löper trådarna underligt samman. Bruno Rolf-gestaltens erotiska känslighet och förmåga till inlevelse skildras både av Greta Beckius och av Tora Dahl, vilka samtidigt besökte Rolfs lya i Stockholm. Medan den sista fasen i förhållandet mellan Greta Beckius och John Landquist utspelade sig, uppehöll John en förbindelse med Maria von Platen, som i sin tur fick så genomgripande betydelse för kvinnoskildringarna i Hjalmar Söderbergs romaner. Från Maria von Platen kom John Landquist till Elin Wägner. Författarparet John och Elin kom senare att fungera som litterära rådgivare för Ellen Landquists roman, delvis baserad på Greta Beckius öde.

Mer än den tidigare generationen strävade denna efter att göra de egna synpunkterna gällande. Om Greta Beckius deltagande i licentiatseminarierna i litteraturhistoria i Uppsala skriver Ellen Landquist till Greta:
"Tänk på att du är den första däruppe, medveten, där gå de och veta ännu ingenting – ana icke, att en ung flicka gjuter kulor, som skola vina och skjuta bresch i deras stolta byggnad. Tänk på att du är en utsänd, med tusende tysta bakom dig."

I ett utkast om litteraturvetenskapliga studier från ca 1911 skriver Greta Beckius:
"Sedan jag med dess hjälp / analysens, tillagt här / borrat mig igenom den stela systematiseringen, den schematiserande kartläggningen över idéernas och diktformernas utveckling genom tiderna, de stora abstrakta linjerna, under vilka individerna instoppas nästan som i olika nummerföljd, stod jag med tomma händer lika frågande inför – individerna själva! Hänförelsen över den vida utblicken minskades, och jag började se närmare efter vad det var analysen inte nådde. Det var det omedelbara skapandet inom människan."

Kvinnan är en autonom varelse, "en talande kvinnoande", jämbördig med men fristående från mannen. Ellen Landquist skriver till Greta Beckius: "Du, hvem eller rättare hur många veta eller ana, att det finns något, som vi kalla kvinnan, ett väsen, andligt, lefvande för sig, medvetet, skillt från mannen, fritt, stort och själft sökande mot höjden."

Suzanne, Ellen Landquists roman, är en finstämd studie över kvinnlig erotik och kvinnligt själsliv, en föregångare till Agnes von Krusenstjerna och den "sanningen om kvinnorna" som hon ville ge med sina böcker. Greta Beckius "Marit Grene" är en analys och ett J'accuse, en anklagelse mot den sexualitet, den könskultur, som dödar kvinnan.

Greta Beckius, ca 1910. Svartvitt foto. Kvinnohistoriska Samlingarna, Göteborg

Greta Beckius, studentska i Uppsala i början av seklet, beskriver i sin dagbok den berusande känslan av att vandra uppför Drottninggatan och veta sig vara föremål för allas uppmärksamhet. Den erotiska pamfletten "Marit Grene" är hennes testamente. 1912 sköt hon sig.

Greta Beckius, ca 1910. Svartvitt foto. Kvinnohistoriska Samlingarna, Göteborg

Greta Beckius är den ledande, till synes viljestarka och handlingskraftiga i trion. Alla ser de sig som Ellen Keys följeslagare. "Jag läste som en hungrande människa läser det hon mest av allt i sitt liv längtat efter", står det om Key i "Marit Grene". 

"Jag har så ofta tänkt på detta, att man ger Ellen Key skulden för 'förspillda människoliv', 'det sedliga upplösningstillståndet' med mera sådant. Det är så löjligt ytligt. Hon väckte aldrig begären. De funnos nog där förut. Men hennes ord föllo som det klara vårregnet befruktande över oss unga människor, emedan det väckte längtan mot något ljust och högt, visserligen något mycket obestämdt, men vi kände, att vi måste söka det – var och en på sin väg", skrev Greta Beckius i "Marit Grene".

Uppsalakvinnorna är inte ensamma om sin erotiska yra. På alla håll ser man tecken på att kvinnor försöker ta initiativ över det erotiska livet, definiera och ändra dess innehåll. Det gäller den äldre såväl som den yngre generationen. Men även förvirringen är stor, som framgår av Ellen Landquists brev till Greta Beckius under 1910.

"Har du läst George Egertons Keynotes? En underbar bok av en kvinna. Men när jag läste den, föreföll det mig som om alla dessa tusenfaldiga toner saknade – slutackord.
Och så är det med många kvinnor. Med Marika Stiernstedts Gena, Söderbergs Gertrud, med Nora, som gick ut att söka sitt slutackord – men fann hon det? – Det vet Ibsen ingenting om."
("Strödda blad" av Greta Beckius, ca 1911.)

Å ena sidan är männen för små för den nya kvinnan: "Hvilken man håller måttet för vår fordran, Greta." Å andra sidan är de ofrånkomligen överlägsna: "Veta de, veta de, hur mycket de äro, männen?" Kärleken är målet. Samtidigt är den något man inte vill ge sig in i: "Jag vill inte träda med min fot in i detta. Jag vill vara fri och rak och ensam", skriver Ellen Landquist.

Ett parallellöde till Greta Beckius är lundastudenskan Hildur Sandberg (1881–1904). Hildur läste medicin och kom till Lund 1900. Som den något äldre av de två kan Hildur se tillbaka på ett liv före Ellen Key. I ett brev till Ellen Key skriver hon om sitt tidigare själv: "... kvinnosaksförkämpe på detta ensidiga sätt som så mången hyllar, nämligen att kvinnan blott skulle bli lik mannen i allt". Nu har hon dock genom läsning av Key kommit till bättre insikt:
"Alla de där idéerna om kvinnoemancipationen har jag naturligtvis ej övergivit, men själva begreppet har vuxit, det innefattar mera än förut; kommer en gång den stora kärleken till mig, då skall jag lyda dess röst, jag tror det vore ett förfärligt brott att ej göra det."

Hildur Sandberg lydde rösten. Vid jultid 1904, ett år innan Greta Beckius kom till Uppsala, hittades hon medvetslös utanför sin älskares rum. Några timmare senare var hon död. Dödsorsaken blev aldrig klarlagd, symtomen tydde på förgiftning men något gift kunde inte spåras. Händelsen väckte stor uppmärksamhet och den har satt spår i många romaner och biografier. Till legendbildningen hörde både att hon skulle ha drivits i döden av ryktesspridningen i staden och att hon röjts ur vägen av sin älskare. I melodramatiska ordalag talar Arnold Norlind (1883–1929), Emilia Fogelklous senare make, om Hildur och hennes älskare:
"Hon gick som i dröm hela sista tiden. För varje dag såg man hur blodet uttappades för henne – ja hon hade råkat ut för en vampyr. En sådan sömngångarmänska har jag inte sett, det strålade så underligt ur ögonen. Hon var en helt annan, hade tappat bort sitt gamla väsen, ja, hon inte bara liknade, hon var en sömngångerska. Hennes själ var död."

Marit och Suzanne

"Själsmord" är det begrepp som svävar över Hildur Sandberg. Det är det dominerande temat även i "Marit Grene" och Ellen Landquists roman Suzanne. Mannens brott står i centrum. Men det är inte de kända, de uppenbara brotten: "Att mannen förför kvinnor, överger dem, ja skändar dem, allt detta veta vi" ("Marit Grene"). Det är de ofrivilliga, de omedvetna brotten: "tysta själsmord" – produkter av mannens självklara makt att definiera verkligheten.

Båda verken säger, i tankegångar som påminner om våra dagars Luce Irigaray: det finns bara ett kön – det manliga. Kvinnan går under därför att hennes röst är kvävd. "Han ger sig ej tid att lyssna till hennes själs lönligaste pulsslag – hans öra är vant vid starkare ljud än de små stackars skälvningarna", står det i "Marit Grene". Vad Greta Beckius vill med sin skrift är att lyfta fram själsmordet, ge det kvinnliga röst:
"Och kvinnan vågar ej tala, tala om detta, sitt innersta lönligaste liv, ty blygseln kväver henne. Men talas måste det!" ("Marit Grene").

Den "enkönade" karaktären i vår kultur är en framträdande tanke hos den nutida franska filosofen och psykoanalytikern Luce Irigaray. Kvinnan befinner sig i "exil", skild från sitt kön och sin erotik. I Ce sexe qui n'en est pas un (Detta kön som inte bara är ett), 1977, skriver hon:
"'fallos' herravälde och dess meningslogik och representationssystem är just så många sätt att skilja kvinnans kön från henne själv och beröva kvinnan hennes 'självkärlek'".

En kvinnans "exil" blir temat i båda skildringarna. Med ovanlig naturalism knyts den i "Marit Grene" till det sexuella. Den första kärlekshistorien, baserad på förhållandet till John Landquist, representerar "fördrivandet". Såväl i "Marit Grene" som i Greta Beckius dagbok från studenttiden framträder samma bild. Det manliga sexuella beteendet är ett kraftfält, ett territorium, som kvinnan dras in i. Mannens erotiska initiativ sänker hennes själ i "en slags slö dvala", hon blir tung och tom, skild från sig själv. "Ty jag dog under hans händer" ("Marit Grene"). Hennes egna önskningar och synpunkter vinner inget gehör. "Vad jag ville och tänkte, fann ej minsta genljud hos honom." Hon fortsätter:

Hjalmar Aae på en badbrygga i Århusbukten, ca 1900. Svartvitt foto. Kvindemuseet, Århus

"Jag var så fylld av kraft både till kropp och själ – och han blev den som fick mottaga den", skriver Greta Beckius i sin dagbok om återföreningen efter sommarlovet med John Landquist.

Hjalmar Aae på en badbrygga i Århusbukten, ca 1900. Svartvitt foto. Kvindemuseet, Århus

"Jag låg i hans armar, i hans säng. Mina läppar ville inte kyssa, hade helst velat slippa. Han befallde häftigt under sina spasmer: 'Kyss mig!' Och jag vände läpparna mot honom och kysste mekaniskt, kallt och dödt. Han hade ett så underligt sätt att kyssa. Han sölade alldeles ner mig och försökte bända upp min mun med sin tunga. Vad skulle det tjäna till? Jag fann det förskräckligt – vämjeligt och spolade munnen grundligt efteråt med kallt friskt vatten, fast jag tyckte aldrig, att det hjälpte nog. Men jag sade ingenting till honom därom för att ej såra honom. Han visste väl också bättre än jag, tänkte jag tungt."

"Han visste väl också bättre!" Makten att definiera är mannens, även när det handlar om kvinnans drift. "Vi kvinnor hava sannerligen ett driftliv som går mellan himmel och jord och helvete. Och mannen har makten över det."

"Himlen" nås aldrig riktigt i "Marit Grene". Men den andra kärlekshistorien i skildringen – baserad på förhållandet till Bruno Rolf – anger en riktning. En ny man, en ny erotisk kultur. "Marit Grene" slutar med ett väl förberett samlag, en närmast rituell initiation. Det man anar som ett förslag i manuskriptet är en ömsesidig inskolning i erotiken som bryter det manliga sexuella monopolet.

I en av situationerna före samlaget kammar mannen Marit Grenes hår. Det lena vidrörandet är som en hälsning från hennes egna drifter. "Det var han – som kunde smeka Marit! Som hon ville bli smekt – just så – så lätt – så fint – inte annorlunda." Mannen som lägger sig bredvid Marit i sängen är stilla, följsam. Han är som ledd, men inte av henne: "Av något högre än hon. Något ovan dem båda. Och detta Högre hade visst gjutits så helt in i honom, att han kunde ligga bredvid Marit utan att skälva."

Manuskriptet kom alltså aldrig ut. Det blev till under en ensam vinter i en fäbod i Dalarna, medan Greta höll på att återhämta sig efter ett mentalt sammanbrott. Sina studier hade hon fått lov att avbryta på grund av faderns slaganfall. I januari kom det till en kris. Greta hämtades ned från fäboden av en väninna i Uppsala. Kort därefter sköt hon sig i väninnans hus. Alla sina papper, inklusive det nästan färdiga manuskriptet, testamenterade hon till Emilia Fogelklou, men så sent som på 1960-talet förstördes större delen av manuskriptet av Greta Beckius lillasyster.

"Det slutade tragiskt. Hon orkade inte mer. Som hon räknade med att ingen skulle förstå det angelägna i hennes ärende, så kände hon det orätt att ta emot gästfrihet eller ekonomisk hjälp. Det var ju före den moderna psykologiens tid, den tid då man talade så öppet som hon gör om hithörande spörsmål. Och hon fann det inifrån nödvändigt att så att säga ur Guds synpunkt lösa frågan om människans erotiska längtan. En sådan kamp för att uttrycka, ej blott för att handla, kan synas förryckt och opraktisk – och i viss mån var den så. Men den är karakteristisk för ett visst stadium av kvinnlig frigörelsekamp, då den var 'full av intellektualitet och tyngd, uppsliten av medvetenhet'."
(Emilia Fogelklou om Greta Beckius, fragment ur opublicerat manuskript, ca 1956.)

Ellen Landquists roman Suzanne skildrar hur huvudgestalten, med drag av både Greta Beckius och Ellen Landquist själv, är nära att krossas av de könssammanhang hon ingår i. Suzannes fall kommer att påminna också om Hildur Sandberg. Det som sätter igång det destruktiva skeendet är ryktesspridningen. Suzannes första nederlag har att göra med den misstro hon som studentska och kamrat väcker. Den man hon verkligen älskar ger efter för förtalet och överger henne.

Till det skickliga i Suzanne hör den inre logiken, obönhörligheten i att kvinnan som erotisk varelse blir krossad. Liksom för Greta Beckius kvinnofigur Marit Grene rör det sig för Suzanne om ett kraftfält, ett främmande territorium hon dras in i. Symbolen för det förlorade, det egna hemlandet, är Norrestad, farfaderns gård. Gården har sålts av fadern – "när det skedde kände jag mig som rycktes jag upp ur marken med rötterna" – och Suzannes dröm är att vinna tillbaka den och själv bruka den.

Allt djupare och djupare drivs Suzanne in på främmande mark. Efter förlusten av den älskade i Uppsala våldtas hon av en manlig vän, kuratorn på nationen. Hennes smärta har inget utlopp, den kvinnliga stämman har inget gehör. En stark bild för detta finns tidigt i boken, en soluppgång då Suzanne sitter ensam uppe på Slottsbacken i Uppsala. Hennes kropp börjar skaka, ett skrik bryter sig fram: "och ingen hörde hur hon gav till ett lågt, brustet skri som pressat fram ur en djup, vild smärta".

I stället förnekas och förträngs erfarenheterna: "Det skall ej finnas till!" Mer och mer tappar Suzanne känslan för sig själv, kontakten med sin vilja. Som Marit/Greta grips hon av kraftlöshet, dvala.

Sigmund Freuds divan på The Freud Museum, London. Foto: Wikimedia Commons

Freuds divan får både ros och ris av det tidiga 1900-talets kvinnor. Ellen Landquist, syster till den senare Freudöversättaren John Landquist, ser endast livsfara i en "bekännelsens" metod lagd i händerna på männen. Lydia Wahlström, den energiska studierektorn, anar däremot väldiga frigörelsemöjligheter – för hela nationen.

Sigmund Freuds divan på The Freud Museum, London. Foto: Wikimedia Commons

En kulmen utgörs av ett besök hos en nervspecialist. Skildringen av läkarbesöket är en av de tidigaste på skandinavisk mark av den psykoanalytiska metoden, en parallell till Freuds "rysare" om fallet Dora – men här är mötet med läkaren sett från den unga kvinnans/offrets håll: "mellan dessa fyra gröna väggar fanns en hjärna, som systematiskt arbetade, som likgiltigt kombinerade, och vars objekt hon var". Suzannes dom blir hård: "en man får och kan icke döma över en kvinna i de kriser, som skaka hennes liv, därför att han icke kan lösgöra sig ur sitt vanetänkande gent emot oss".

Läkarens legitimerade terrorism blir den djupaste av alla kränkningar som drabbar Suzanne. Hans civiliserade och auktoriserade misshandel föder våldsamma fantasier om hämnd:
"hennes händer knöto sig i ett vilt, yrande begär att få gripa kring den mannens strupe – att bakifrån ta språnget likt en panter över honom, att ha honom under sig på marken, att få trycka till just där, hårdare, hårdare – att få höra det flämtande lätet".

Den sista stora besvikelsen är ett samlag med en äldre diktare. Över det sovande, livlösa, ansiktet upplever Suzanne tomheten i den erotik som bjuds. Finns det inget bättre vill hon hellre avstå:
"Jag vet väl, att jag är sinnlig. Vilken kvinna är det icke? Men ha vi icke fått makten att leva utan det lika väl som att leva med det, när vi veta att förbindelsen varken gör oss stolta eller lyckliga".

Ellen Landquists romanfigur Suzanne överlever till skillnad från författaren Greta Beckius. I slutavsnittet kastar Suzanne den revolver som hon upprepade gånger tryckt mot sin tinning.

Till de märkliga förbindelser som finns i denna krets hör att Elin Wägner tar upp tråden på nytt i romanen Den namnlösa, 1922. Där skildras, med Suzannes författare Ellen Landquist som inspirationskälla, de dödsbringande könssammanhang vi lever i och möjligheterna av ett annat sakernas tillstånd.

Klara Johanson, K. J. själv

Uppsalamiljöns geni ur den första generationen var Klara Johanson (1875–1948), ur den andra Emilia Fogelklou. Båda fick pröva på den kvinnliga pionjärens steniga väg. Klara Johanson som kritiker och essäist, Emilia Fogelklou som teolog och vetenskapare. För båda var ett kvinnligt perspektiv, ett könsperspektiv, redan från början en självklarhet. "Okända kvinnliga genier – det vimlar av dem, när man börjar röra i det förflutna. Det märks vilket kön som har skrivit historien, men det är ännu inte utrett vilket som egentligen i grund och botten har gjort den", skriver Klara Johanson i ett brev till Ellen Kleman 1913.

Klara Johanson tog en fil. kand. i Uppsala 1897 med nordiska språk, estetik, latin, filosofi och grekiska som ämnen. Hon hade växt upp i ett borgerligt men "sällsynt boklöst" hem, yngsta barn till en mössfabrikant i Halmstad. Som en märklig, både dunkel och lysande, punkt i sitt liv bär hon med sig faderns självmord som inträffade när hon var fjorton år. I Klara Johansons föreställning blir denna händelse både ett sår och en utmärkelse, något som för alltid ställer henne vid avgrundens rand.

Efter en kometliknande karriär som kritiker drog Klara Johanson sig redan 1910 mer eller mindre tillbaka från det offentliga livet. Anonymiteten och rollen som outsider var livsviktiga behov för henne; självförakt och tungsinne följde henne. Den psykologiska grund som man kan ana är "allmaktsgungan", en pendling mellan självförkastelse och grandiositet.

Renodlad estet?

Att Klara Johanson skulle vara estet – renodlad estet – är ett omdöme som alltid återkommer. Men dikten är inte det primära för henne. Det speglade livet är namnet på hennes första litterära essäsamling, 1926. Det rika stärbhuset heter den andra, 1946. I båda fallen pekar titlarna mot konsten som livets spegel och arvtagare. Liksom kritiken speglar dikten så speglar dikten livet.

Klara Johansons estetik söker det mänskliga uttrycket. Man kan tala om en expressionsestetik, men även här får man vara försiktig. Det Klara Johanson är upptagen av är i vilken grad språket har kontakt med den inre stämman. I det avseendet inordnar hon sig i en kvinnlig tradition från Fredrika Bremer över Karin Boye till Hélène Cixous. Det som intresserar är den närvarande rösten, ord som visar tillbaka på det levda, det som bär fram det kända och upplevda. "Men vad är det då som befogar att tänka och skriva? Rösten, har jag ju alltid sagt, rösten! Där ligger fullmakten och signaturen."

Man brukar indela Klara Johansons verksamhet i tre faser: 1898–1914 kritik och journalistik på Dagny/Hertha och Stockholms Dagblad; 1915–20 forskning, "filologi", i samband med utgåvan av Fredrika Bremers brev; 1920–48 essäistik och övrigt författarskap, bl a i Tidevarvet.

Klara Johanson hade ännu en sträng på sin lyra. Hon översatte Knut Hamsuns Victoria, 1898 (Viktoria, 1899), Clara Viebigs Das tägliche Brot, 1903 (Vårt dagliga bröd, 1905), Henri Frédéric Amiels Fragments d'un journal intime, 1883 (En drömmares dagbok, 1900), Benedetto Croces Brevario di estetica, 1913 (Estetiskt breviarium, 1930) m fl. Därtill författade hon under studentåren och de tidiga journaliståren spex och lät trycka en del dikter och noveller i tidskrifter. När Klara Johanson ser sig som "improduktiv" är det nog det sistnämnda det rör sig om: ett inställt skönlitterärt författarskap.

Under den tredje perioden utkom Klara Johansons egna fyra böcker: de två ovan nämnda essäsamlingarna, aforismsamlingen En recensents baktankar, 1928, samt kampskriften Sigrid Fridman och andra konstnärer, 1948. Under de "improduktiva" åren av sitt liv skrev hon brev (publicerade i urval 1953) och förde dagbok (publicerad i urval 1989).

Vid sidan av sin kritiska och essäistiska verksamhet var hon den gycklande iakttagaren och utgav under pseudonymen Huck Leber urvalen: Oskuld och arsenik, 1901 och Ligapojken Eros, 1907. Under Tidevarvsåren tog hon upp traditionen i form av "Anmärkningar". Tidevarvets radikala feministiska miljö inspirerade henne till ett par höjdpunkter i könspolitiska kåserier, det satiriska "Sexualsystemet" och det mer profetiska "Den inre rösträtten", båda från 1924.

Den "medfödda" stilkänslan hos henne är både en gåva och ett gissel. Som en hök slår hon ned på varje ofullkomlighet – inte minst i sitt eget språk.

Signaturen Huck Leber är en hälsning till humoristen Mark Twain och hans Huckleberry Finn. Kärnan i Klara Johansons stil är humor, en stil vars förutsättning är ett slags värdegemenskap eller samförstånd.

Till hennes paradoxer hör alltså att å ena sidan stå som outsider, å andra sidan förutsätta samförstånd. Kraftprovet i hennes stilkonst är att hon skapar det samförstånd som behövs. Ett par av mästarproven i hennes tidiga journalistik är en drift med tidsfenomen: flanörlitteraturen kring sekelskiftet, Ellen Keys kärleks- och harmonilära. Apropå den svenska diktaren Sigfrid Siwertz debutsamling och flanördiktens banaliteter skriver hon: "Det är ganska eget, att våra unga poeter över lag tyckas ha gemensamma dambekantskaper, liksom de trampa samma gator ... drömma på samma melankoliska stränder och lukta på samma blommor. Fullständig kommunism!"

Att tala om och karakterisera kvickhet är alltid vanskligt. Vari ligger kvickheten i Klara Johansons stil? En viktig andel har den skapade förtroligheten: subtila anspelningar, förskjutningar av talesätt som förutsätts bekanta – "ingen dag utan desillusioner" (nulla dies sine linea, om den ihärdigt memoarskrivande salongsvärdinnan Malla Silfverstolpe). Ett annat grepp, baserat på samma närhet mellan skribent och läsare, är att överföra det vi uppfattar som upphöjt och storstilat till det vardagliga och familjära.

Det ideala klimatet för Klara Johansons stilkonst är intimitet och beundran som i recensionerna av Selma Lagerlöf och i essäer om Fredrika Bremer, Goethe, Kierkegaard. En Goethesvit inleder den första essäsamlingen, en Kierkegaardsvit avslutar den andra. Fredrika Bremer upptar, nästan ensam, den mellersta fasen i Klara Johansons liv. Utgivningen av Fredrika Bremers brev blev en möjlighet för henne att ge sig hän åt vad hon kallar sina "filologiska" böjelser – ett arv från Uppsalatiden och språkforskaren Adolf Noreen. Brevutgåvan har kallats "ett av de viktigaste publikationsverk vår litteraturhistoria äger".

En viktig relation var också bildhuggaren Sigrid Fridman, "Stenhuggaren", under de sista tjugofem åren av Klara Johansons liv. Även där är det Klara Johanson – "busen", "lillebror" – som drar ut i strid. Under flera år, i ett par omgångar, flammade debatten kring Fridmans skulpturer. Klara Johanson placerar sig dödsföraktande i skottlinjen. Först gällde det skulpturen av Fredrika Bremer, en staty som nu står i Humlegården i Stockholm. Sedan blåste det upp kring "Kentauren", en skapelse som intill nyligen, då den utsattes för sabotage, krönte Observatoriekullen i Stockholm. Sedan en tid reser sig "Kentauren" på nytt i restaurerat skick mot stockholmshimlen.

"Alwilda von Glückentreff. Lefnadskonstnär" heter Klara Johansons parodi på Ellen Key. Stilen härmar Keys flödande, blomrika, retoriskt överdrivna språkbruk. I ett enda uppsluppet svep fångar Klara Johanson in alla aspekterna av Keys förkunnelse: den panteistiska livstron, den långt drivna individualismen, erotiken som religion, reformpedagogiken, den polariserade könsuppfattningen, idén om en estetisering av vardagen.

I slutet av kåseriet anträffas Alwilda von Glückentreff vid tebordet. Hennes hem följer harmonireglerna, ingen skugga av malplacerad "manlighet" och "missbrukad kvinnokraft" faller över henne. Inramad av "de enfärgade tapeter, utan vilka den lösgjorda individualiteten gripes av hädelsebegär", glädjande sig "åt de examina hon aldrig tagit, åt de platser hon aldrig beträtt": "För framtidens kvinna, som skall vända sig från det nyttiga för att mejsla sitt liv till ett konstverk, är hon det stora mönstret!"

När Ellen Key hyllades till 60-årsdagen höjdes ramaskrin från kyrkligt och konservativt håll. Klara Johanson hamnade i skottgluggen, tillsammans med Ellen Key ansågs hon dra ungdomen ned i "liderlighetens pöl". K. J. , alltid upprymd av polemik, skriver i ett brev till Lotten Dahlgren:
"Tvista Ellen Key och jag
om målet,
mötas vi dock – häpnande –
på bålet."
(29.12.1909.)

Vänner och beskyddare

Kvinnogemenskapen är den självklara grogrunden för detta på samma gång så ensamma och utsatta författarskap. Först Uppsalakretsen, så kvinnoföreningen Nya Idun samt tidskrifterna Dagny och Tidevarvet. De kvinnliga vännerna och beskyddarna var livsviktiga. Klara Johanson var "Ordf.:s" (Lydia Wahlström) "Parvel", sedan "Redaktörens" (Lotten Dahlgren) "lille Eyolf". 1912 blev hon för gott "Choices" – den utvaldas – "buse". Det året flyttade Klara Johanson ihop med Ellen Kleman, tidskriften Herthas dåvarande redaktör.

En av paradoxerna hos Klara Johanson är i vilken grad hon själv, trots sin barnsliga image, fungerar som den stödjande och hjälpande – "en fantastiskt anlitad hjälpbyrå och inte bara för litterära supplikanter" som hon karakteriserar sig själv. Permanent litterär rådgivare men även kurator och känslomässig stötta. Och trots sin apolitiska framtoning är hon ändå en politisk registrator. Särskilt under Hitlertiden fylls hennes brev och anteckningar med kommentarer till tidshändelserna. Intressant nog är hon också den första i landet att skriva om de tyska expressionisterna och knyta dem till erfarenheterna av första världskrigets frontlinjer.

"Søren och jag" var arbetsnamnet på en bok som Klara Johanson planerade om Kierkegaard. Med honom delar hon skyggheten, främlingskapet, pseudonymiteten, hettan och engagemanget. Med honom delar hon också den tragiska "hemligheten", fadersbördan, det "tungsind" som blir en livsuppgift. Men för Klara Johanson fanns en motvikt och ett skyddsnät i den kvinnliga gemenskapen.

Sårbarhet kännetecknar henne, men också den "produktiva kraft" som hon fann hos Fredrika Bremer och som utgår från kärlek. Till Margit Abenius, författaren till den första stora essän om Klara Johanson, skriver hon: "Du har läst mig 'som ett kärleksbrev' och det är ju mina skrifter för det mesta."