En bra plats att gråta och skratta på hos Helle Helle

Alla artiklar Show options

Sammanfattning

Till artikeln

När Statens Kunstfonds kommitté år 2010 nominerade Helle Helle (f. 1965) till att ta emot en livslång konstnärslön, löd motiveringen att hon var ”en av Danmarks viktigaste uttolkare av medelklassen och den danska landsbygden.” Och så har hon generellt också mottagits och tolkats: som en författare som berättar om utkanter, välfärdssystemets förlorare på landsbygden och tidstypiska konflikter i parförhållanden.

Bilder (6)

  • Helle Helle. Foto: Sofie Amalie Klougart
  • Anni Leppälä, Untitled (Morning light), 2013
  • Anni Leppälä, Untitled (Lamp girl) 2007
  • Susanna Majuri, Prairie, 2008
  • Torill Nøst, Kammerspiele, 2011
  • Lina Scheynius, Me in Montreal, Spring 2012

Artikeln handlar om (1)

Teman (1)

Tid Land Nyckelord (12)

En bra plats att gråta och skratta på hos Helle Helle

Kvinnoskildringar från landsorten

Helle Helle. Foto: Sofie Amalie Klougart
Helle Helle. Foto: Sofie Amalie Klougart

När Statens Kunstfonds kommitté år 2010 nominerade Helle Helle (f. 1965) till att ta emot en livslång konstnärslön, löd motiveringen att hon var ”en av Danmarks viktigaste uttolkare av medelklassen och den danska landsbygden.” Och så har hon generellt också mottagits och tolkats: som en författare som berättar om utkanter, välfärdssystemets förlorare på landsbygden och tidstypiska konflikter i parförhållanden. I Den Store Danske – Gyldendals åbne encyklopædi beskrivs hon som en som fångar ”moderna vardagsmänniskor i situationsglimtar” och som kretsar ”runt rutinlivets dolda konflikter” med litteraturhistorisk referens till Herman Bang.

I sina romaner och noveller har Helle också bevisat att hon har en skarp blick för landsbygdslivet och för de stillsamma existenserna under 1990-talet och framåt. Hon har i stor utsträckning, dvs. fram till sin senaste roman Hvis det er (2014; Om det är), låtit sina historier berättas ur ett kvinnoperspektiv. Kvinnor som antingen är eller vill vara osynliga. Kvinnor som vecklar in sig i ett nät av smålögner, förtiganden och förvecklingar som de har svårt att komma ur. Kvinnor som har svårt att öppna sig för omvärlden: både för sina nära, i form av sina män, väninnor och syskon, och för okända. Kvinnor som har påbörjat utbildning och karriär men som har gett upp dessa, antingen under utbildningens gång eller efter examen. Kvinnor vilkas förhållanden har fått sig en knäck eller är i kris. Kvinnor som hamnat i existentiella vakuum, i utkanten av det samtida Danmark, både geografiskt och socialt.

Anni Leppälä, Untitled (Morning light), 2013
Anni Leppälä, Untitled (Morning light), 2013

Men är det egentligen tal om tidsbilder, som har hävdats i mottagandet av henne? Kanske i detaljerna, men inte generellt. Den omkringliggande verkligheten – den politiska och historiska – är så gott som frånvarande i texterna. Helles berättare utmärker sig inte genom långa beskrivningar av den moderna verkligheten och läsaren måste vara uppmärksam på detaljerna för att kunna tidsbestämma händelsernas ramar. I Forestillingen om et ukompliceret liv med en mand (2002; Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man, 2007) nämns ett brobygge som låter som Stora Bältbron. I Hvis det er spelar en mobiltelefon en roll. Föremål noteras och registreras, ja, men inte systematiskt, och detaljerade, överdrivna beskrivningar utelämnas. Det är snarare det snabba intrycket än den analyserande granskningen som karakteriserar diskursen. En regnvåt tidning på ett trappsteg noteras av berättaren i novellen Fasaner (1996), en grön paprika i Globryllup (2000). Eftersom det är så få föremål som noteras är man som läsare snabb med att leta efter symbolik och betydelsemönster i och omkring dessa, dock utan att man ges starka ledtrådar.

Berättarna är i alla fall utmärkta observatörer av de seder och bruk som karakteriserar livet på landsbygden, både i den privata sfären och i det offentliga rummet. De lägger märke till de nära och reserverade relationer som uppstår bland människor, som tillsammans inte är fler än att alla känner alla och som har gjort det under en lång tid. Samtidigt fångar de de vardagliga rutiner som karakteriserar såväl samliv som arbetsliv – från matlagningen och hundpassningen hos sjukpensionärerna Putte och John i Ned til hundene (2008; Ner till hundarna, 2009), till sjukhusstädning i Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man till arbetet i ett parfymeri på Rødby-Puttgarden-färjan i Rødby-Puttgarden (2005; Rödby-Puttgarden, 2006). Här lever Helle upp till den realistiska författarens största dygd: att skildra verkligheten. Som den är. Sedd ur ett perspektiv. Dock bör det återigen tilläggas att det inte är dessa konkreta rutiner och relationer som är huvudsaken.

Nedtonad realism

I och med detta är vi också vid kärnan i det som är Helles speciella kvalitet: den fåordiga, nedtonade realismen som faktiskt bara med tvekan kan beskrivas som tolkande. Ett slags icketolkande tolkande med utgångspunkt i den ’jag-svaga’ berättaren, och som ger en dynamisk läsarinteraktion som i stor utsträckning överlåter tolkningsarbetet till läsaren.

Denna form eller stil har kallats ’minimalistisk’ och i internationella sammanhang går den tillbaka till Ernest Hemingways återhållsamma prosa och den ’smutsiga realism’ som bildades i hans kölvatten genom författare som till exempel Raymond Carver, Charles Bukowski, Mary Robison, Jayne Ann Philips och John Ford. Den är besläktad med den nyrealism vi såg Anders Bodelsen praktisera under 1960-talet i den danska litteraturen (särskilt i sina noveller) och med den socialrealism som följde under 1970-talet hos exempelvis Vita Andersen. Men där den förstnämnde intresserade sig för de livsformer som visade sig i de moderna förortskvarteren och den sistnämnda riktade en kritisk blick mot könsroller och social ojämlikhet så har den ’smutsiga’ realismen varit mer lagd åt det existentialistiska hållet och betydligt mindre för-tolkande.

I Norden fick just denna genre en renässans i exempelvis norsk litteratur i slutet av 1990-talet och under 00-talet hos många, främst manliga, författare (Jonny Halberg, Kyrre Andreassen, Frode Grytten, Levi Henriksen, Ari Behn, osv), som i samma strama stil ofta skildrade män i krissituationer och gärna med utgångspunkt i norska randområden – byn, landsorten, obygden. I Norge tog man dessutom också till sig genrebeteckningen och översatte den till ’skitten realisme’. I Danmark såg vi, parallellt med Helle, författare som exempelvis Simon Fruelund (som utöver egna utgivningar också har översatt Carver till danska) och Jakob Ejersbo, vilka genom sina novellsamlingar båda passar in i samma genre. På detta sätt har den nordiska utgivningen inom genren också primärt, men inte helt, formats av manliga författare. Norska Tonje Røeds debut, novellsamlingen Ferie (1999), är ett exempel på en genrefast skitig realism, samtidigt som danska Naja Maria Aidts noveller uppvisar tydligt släktskap med strömningen. Man kan också betrakta finska Sofi Oksanen och svenska Susanna Alakoski som genresläktingar. 

Helle Helle har också gett dansk litteratur ett par starka novellsamlingar i form av Rester (1996; Rester) och Biler og dyr (2000; Bilar och djur) som innehåller texter som har fått en fast plats i danskundervisningen i både grundskolan och på gymnasiet. Efter den sistnämnda samlingen har hon dock koncentrerat sin energi på romangenren. Hon har arbetat vidare med den nedtonade berättarstilen – korta meningskonstruktioner och en konstaterande ton – och även om hon i både Hus og hjem (1999; Hus och hem, 2008) och Ner till hundarna låter berättarperspektivet tillhöra utbildade medelklasskvinnor så är fokus oftast på dem som befinner sig i periferin: de som hoppat av sina utbildningar, sjukpensionärer, städerskor, outbildade butiksanställda osv, som porträtteras så att läsaren å ena sidan irriteras gränslöst över deras lojhet och brist på ryggrad, men å andra sidan inte heller kan låta bli att tycka om dem. Helles nedtonade humor är här ett viktigt verktyg eftersom den med en antydan till ironi och sarkasm på samma gång väcker läsarens omsorg och ömhet – men även lusten att ruska om karaktärerna så att de agerar och tar ställning. 

Från verkligt absurd till absurd verklighet

Helle debuterade 1993 med punktromanen Eksempel på liv (1993; Exempel på liv, 1994). Boken knöt an till absurdismen och lät huvudpersonen Marianne börja med att vakna en morgon med våldsamma magsmärtor. Hon kastar därefter upp alfabetet, bokstav för bokstav, i oordning och, som det står, ”minst fyra gånger”. Marianne reagerar passivt, närmast resignerat på detta och känner en ”underlig stolthet över sin prestation” innan hon äter ett äpple, ”mest bara för att få igång systemet.”

I det följande kapitlet (eller punkten om man så vill) presenteras vi för Gyritte, en äldre kvinna som är i färd med att begrava sitt körkort i trädgården. Hon, som sedan hon var liten har insisterat på att bli kallad ”Vattenkrasse”, är trött av år och bitter, närmast vred, över utsikten att bli den sista som slipper ifrån detta liv. ”Det har varit en dålig natt./Det ska komma fler” sammanfattas det med den speciella helleska sarkasmen.

Marianne accepterar närmast apatiskt den märkliga situation hon befinner sig i, Gyritte, å sin sida, uppvisar ett uppdämt missnöje med sin. Uppgiven vanmakt över ett djupt missnöje med omständigheterna kännetecknar i allmänhet Helles kvinnoporträtt och man kan säga att skillnaden mellan Exempel på liv och Helles övriga publikationer är att där uppgivenheten i den förstnämnda utspelar sig som något verkligt absurt, tematiserar den sistnämnda det absurda i och genom verkligheten. 

I Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man är det i form av städerskan Susanne som ser sig själv sakta drivas ut ur sitt förhållande av pojkvännen Kim och kollegan och väninnan Ester. Susannes föreställningar om ett okomplicerat liv med en man formar sig som antingen ett liv med en annan än Kim, ett liv med arbete och barn, och där det inte ”är ett brott att fantisera om familjefester eller en ny lampa över köksbordet” (s. 101), eller som en situation där hon skriver Kims dödsruna. Kort sagt: ’Avkompliceringen’ kräver att Kim försvinner ur hennes liv. Och ändå säger hon inte ifrån gentemot Kim och flyttar.

I Ner till hundarna letar Bente efter ”en bra plats att gråta på” efter att hon har drivits ut ur såväl sin relation med Bjørnvig som ur sitt vänsterprassel med en skolpsykolog. Bjørnvigs två assistenter, Anja och Gitte, klarar sig bättre i den här historien. Så nu gömmer sig Bente, hos ”två vänliga främlingar” som inte ställer frågor utan accepterar hennes uppgivenhet. I Rödby-Puttgarden inleder berättaren Jane med meningen: ”Under en vecka, fyra döda, så var det här nere”, och i Dette burde skrives i nutid (2011; Detta borde skrivas i presens , 2012) konstaterar Dorte: ”Jag skrev för mycket om den där farstutrappan. Där låste jag mig ute i mars. Där satt jag och glodde i april. Där stod min mamma och pappa i täckjackor långt in i maj. Med varsitt huvud på sned”. Stillastående, passivt registrerande.

Karaktärslösa kvinnor

Anni Leppälä, Untitled (Lamp girl) 2007
Anni Leppälä, Untitled (Lamp girl) 2007

Och sådana är de, många av Helles kvinnor: anonyma, som sina namn: Anne, Dorte, Susanne, Jane. När det gäller Bente och Vejmand i Ner till Hundarna respektive Hvis det er känner vi inte ens till deras riktiga namn.

Några av dem framstår som karaktärslösa dagdrivare som inte kan komma på vad de ska göra med sina liv. Det gäller Anne som i Hus och hem har återvänt till sin barndomsstad för att bosätta sig där. En del av henne vill tillbaka och försöker finna sig tillrätta igen och skapa en lantlig ram för sitt liv med mannen och de återfunna väninnorna. En annan del kan inte finna sig tillrätta med detta. Den kan inte packa upp och göra huset till ett hem, den håller henne snarare gisslan i soffan under filten och får henne att inleda en flirt med den lokale prästen. När hon till slut besöker kyrkogården med väninnan Anita och denna lite överraskat frågar varför Anne ser så glad ut svarar hon först att det måste vara för att hon håller på att bli sjuk, men bekräftar sedan för Anita: ”Jag är faktiskt väldigt glad också, säger jag”. Så lyder romanens sista ord och även om Anita verkar bli övertygad så är läsaren mer osäker på vilket av svaren man ska tro på, för visst har Anne hittat hem lite mer än vid romanens början, men fullt assimilerad är hon inte.

Susanna Majuri, Prairie, 2008
Susanna Majuri, Prairie, 2008

Ett liknande och ännu mer utsiktslöst slut får vi i Rödby-Puttgarden. Jane har efter ett avbrott i sina studier flyttat in hos sin syster Tine i Rødby. Hon har försökt bryta det arv flickorna har fått av modern och som innefattar en ström av olika män och rotlöshet, men detta utbrytningsförsök har misslyckats. Det framgår av romanen att hon, Tine och modern kanske i princip antar familjeordningens hierarki som lillasyster, storasyster och moder men i praktiken skiftar de konstant roller: Jane och Tine är nästan lika mycket mor för Tines dotter och för deras egen mor, och denna insikt drabbar Tine i slutet av romanen. Efter att ha tagit sig igenom ett kort och stormigt förhållande med en gift hantverkare sitter hon i familjens gungstol, på de sista sidorna, iklädd systerns rosa stövlar och romanen slutar med: 

”Jag gungade och gungade. Ju mer jag gungade desto mindre var jag mig själv.
Det var jag, det var Tine.
Det var jag, det var mamma.
Det var det som räknades. Det fanns inga andra.”

Samma förhållande gäller också länge för Dorte i Detta borde skrivas i presens. Dorte kan inte ta sig samman och sätta igång med den utbildning som hon antagits till och hon delar beteendemönster med sin faster, efter vilken hon för övrigt är döpt. Också här upplöses det generationsmässiga avståndet till förmån för en syster-/väninnerelation; båda två glider in i och ut ur förhållanden och har inga verkliga ambitioner.

Berättaren Dorte styrs i hög grad av de situationer hon befinner sig i. När hon i början av romanen hämtar ett nytt månadskort på den närliggande tågstationen, stiger hon ofrivilligt på ett tåg som hon inte ska med. Av ”någon anledning”, ställer hon sig på perrongen och när lokföraren missförstår och vinkar in henne på tåget stiger hon på och tvingas därefter hoppa av medan tåget sätter fart. Senare bjuder hon oavsiktligt hem ett ungt par som har missförstått hennes gester. Det slutar med att de övernattar hos henne och med att hon (mot sin vilja) tar med dem till Köpenhamn och till universitetet – eftersom hon fångas av situationen, av deras vänlighet och av sin bristande förmåga att säga ifrån.

Men mot slutet av Detta borde skrivas i presens finns det tecken på att Dorte går vidare. Hon heter kanske samma sak som sin faster och hon liknar henne mycket i beteende och mentalitet. Men hon har en potential som fastern uppenbarligen inte besitter. Berättar-Dorte har gett upp den formella utbildningen och håller på att finna sig själv som författare med hjälp av vännen Hase. Som om det enda sätt på vilket hon kan realisera sin potential är genom att helt gå utanför de existerande ramarna och inta författarens självvalda mentala och kulturella exilroll. Att anlägga en extern, objektiv blick både på omvärlden och på sig själv.

När faster-Dorte mot slutet av romanen föreslår berättar-Dorte att de eventuellt kan göra en liten shoppingtur till Bilka-varuhuset tillsammans, känner man som läsare att den delen av verkligheten inte längre har samma betydelse i den sistnämndas liv. Även om hon inte har samma ironiskt fördömande, antropologiska ton som Bente i Ner till hundarna, när denna säger, angående Bjørnvigs två assistenters upptagenhet med de förestående trettioårsdagarna: ”De tillhör en kultur där oljetunnor förklädda till pepparkvarnar, hör hemma på ogifta personers trettioårsfester" – så är fröet till samma observerande distans sått.

Den andra kvinnan

Parallellkonstruktionen mellan Dorte och Dorte är inte unik i Helles författarskap utan återfinns i olika varianter i praktiskt taget alla hennes romaner. I Hus och hem är det mellan Anne och väninnan Anita, i Rödby-Puttgarden mellan Jane och Tine (och till viss del modern), i Ner till hundarna är det en tredelad struktur mellan Bente och på den ena sidan assistenterna Anja och Gitte och Putte på den andra, och i Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man mellan Susanne och Ester. Men det är långt ifrån samma ’hierarkisering’ mellan kvinnorna som vi finner i romanerna.

Närmast versionen med Dorte och Dorte kommer vi med Jane och Tine. Jane har också en större potential än Tine även om slutet, som tidigare nämnts, inte erbjuder samma möjliga förlösning av den. Också Hus och hem pekar i samma riktning. Anne har varit borta från byn och har utbildat sig medan väninnan Anita blivit kvar. Men här går utvecklingen inte främst i riktning mot att bryta sig loss från den sociala/psykologiska ramen utan snarare mot att hitta tillbaka till den.

I Ner till hundarna spelas Bente som nämnts ut från två håll. På den ena sidan finns assistenterna Anja och Gitte, som Bente uppenbarligen känner sig överlägsen och ser ner på, på grund av deras lantliga ytlighet – men hon överraskas av dem, för långsamt rör de sig in på hennes område. Vid ett tillfälle erbjuder Gitte henne en historia som hon är välkommen att använda i sitt författarskap ”eftersom jag var den enda professionella författare de kände”. Även om det endast antyds så råder det inget tvivel om att Bente under inga omständigheter vill använda sig av erbjudandet och hennes skildring av situationen präglas av arrogant förakt. En kort tid därefter avslöjas det dock att Gitte har skrivit en bok tillsammans med Bjørnvig och att Anja ska gifta sig med den lokale skolpsykologen, som Bente har haft en flirt med.

Det ligger också därför en stor portion ironi i att Bente till slut hamnar hos sjukpensionärerna John och Putte och inleder ett förhållande med Puttes bror Ibber, för här är vi bland människor som inte har en tanke på att skriva en bok. Där Bente och Bjørnvig uppenbart tillhör den kulturella medelklassen och Anja och Gitte är arbetarklasskvinnor från landsorten, har John och Putte fallit till botten. De saknar arbetsförmåga och lever ett liv utan andra mål än nästa dags köttbullar i curry eller chili con carne. Ibber är inte speciellt annorlunda, litet blygare och tafattare kanske, men de äger alla tre en förbehållslös gemenskap och en människokärlek som ger Bente den kravlösa plats att gråta på, som hon letar efter i romanens första mening. 

Det skulle vara ett uttryck för övertolkning att hävda att Bente finner sig själv hos John och Putte, men på ett sätt verkar hon göra det: hon har funnit ett sammanhang att vara i, som inte ställer frågor, krav eller förväntningar på henne. När hon avslutningsvis svarar tvekande på Puttes fråga om huruvida hon vill hittas beror det i lika hög grad på att hon inte har lust att hitta tillbaka till sitt gamla jag, som på att hon inte vill hem till Bjørnvig.

Tidens kvinnor… och män?

När Bente inte är säker på att hon vill hittas av Bjørnvig beror det egentligen inte på att han har behandlat henne illa. Tvärtom är det tydligt i Bentes beskrivningar av deras samliv att han försöker nå henne och hjälpa henne igenom den kris som hon befinner sig i, även om försöket är lite hjälplöst. Men det lyckas inte och hennes registreringar av de små egenheter och irritationsmoment som hon finner hos honom vittnar om ett förhållande som har nått sitt slut.

Mottagandet av Helles romaner och noveller har naturligtvis fokuserat på hennes kvinnoskildringar. Hon berättar i huvudsak ur kvinnors perspektiv och huvudpersonen är alltid en kvinna. Inte desto mindre kan det verka relevant att uppehålla sig vid hennes mansskildringar också. Särskilt sett i ljuset av att hon lät sitt senaste kvinnoporträtt ramas in av en manlig berättare.

Hvis det er berättas av Roar – en litet tafatt och klumpig IT-reparatör – som under en joggingrunda i skogen kommer vilse och stöter på en lika vilsen kvinnlig löpare som kallas Vejmand, eftersom, som hon själv säger, hennes namn låter som något ditåt. De två slår följe och under ett par förlorade dagar i skogen närmar de sig varandra. Roar på ett sätt så att han uppenbarligen kan berätta Vejmands historia: om hennes rotlösa ungdom i ett kollektiv, där hon delvis tolereras, delvis bevakas av de andra i kollektivet. Om hennes flackande mellan olika förhållanden innan hon återfinner ungdomsförälskelsen Christian. Om hur hon flyttar ihop med Christian och om hennes roll som älskad svärdotter och omsorgsfull styvmor till Christians son, tills Christian säger ifrån och bryter upp eftersom hon spelar rollen för bra och för mycket. Man kan lägga märke till, att även om hon inte heter ’Vejmand’ i verkligheten så sänder namnet intertextuella signaler: dels är Roars skildring av henne besläktad med Jeppe Aakjærs sentimentala hyllningsdikt till ”Jens Vejmand” (1905), som med ”Ham'ren maa forvandle de haarde Sten til Brød”, och som sliter ut sig med vägarbete. Också Helles Vejmand är en som sliter, som utan gnäll arbetar på. Dels väcker namnet till liv Helles kanske starkaste förebild under den senare delen av hennes författarskap – nämligen Herman Bang. Herman Bangs fokus på de ’stilla existenserna’ delas av Helle och på samma sätt som namnet på Janes syster (’Tine’) i Rödby-Puttgarden väcker Bangs Tine (1889) till liv i läsarens medvetande får ’Vejmand’ en att tänka på Ved Vejen (1886; Vid Vägen 1996) – också här skildras en olycklig kärleksupplevelse och den stilla existensens sorgliga öde.

Torill Nøst, Kammerspiele, 2011
Torill Nøst, Kammerspiele, 2011

Men vad det angår karaktärslöshet och brist på praktiskt förnuft och överblick, står Roar inte Anne, Bente eller Tine efter. Roar har köpt löparskor men har fått två olika storlekar med sig hem, och den ena skon ger honom blåsor. Det är Vejmand som under en stor del av vägen agerar för dem – hon finner ett skydd de kan övernatta i, letar efter vatten till dem, hjälper Roar med blåsorna osv. Mot slutet byter de dock roller. Vejmand får ont i magen, blir uttorkad och är nära att ge upp. Roar träder in i rollen och tar över.

Det är svårt att inte se skildringen av Roar, Christian och Vejmand som ett korrektiv till dem av oss i kritikerkåren som har varit (för) fokuserade på att Helle skriver om och från kvinnors perspektiv och som har hakat upp oss på hennes karaktärslösa och handlingsförlamade kvinnor.

Faktum är att de män, som finns i romanerna, egentligen inte skiljer sig särskilt mycket från denna karakteristik. Dortes pojkvän Per Finland (Detta borde skrivas i presens) kommer ingenvart. Han har svårt att komma upp och har inget mål i livet. I hans kusin, som Dorte också bor tillsammans med en tid, finns det kanske mer utveckling men också han driver vidare till en annan flicka. Anders, som är Annes man (Hus och hem), är på många sätt som en spegling av Anne (det ligger i namnet). Han är kanske inte lika pigg på att integreras i landsortslivet som hon, men han finner sig så småningom tillrätta med det nya livet och där Annes (möjliga) assimilation går via en flirt med prästgrannen går Anders väg genom slagsmål på den lokala byfesten – ingenderas rituella resonans behöver uttryckas i klartext.

Mellanvarande

Helles karaktärer är inte speciellt tidstypiska, de har snarare fallit ur tiden. De är rester som faller mot botten i psykologiskt och existentiellt avseende. De är fångade i mellanrummet mellan att vara och att inte vara något. Och de griper sig an detta mellan-varande på olika sätt.

Lina Scheynius, Me in Montreal, Spring 2012
Lina Scheynius, Me in Montreal, Spring 2012

Författaren Bente vill inte vara något eller någon, och hon finner sitt varande i denna icke-existens. Dorte däremot är ingenting från början, men kommer på att hon kan vara författare. Vejmand vill vara något för någon – styvsonen, Christian, svärmodern – men får inte lov att vara det eftersom hon är det allt för mycket. Anne återigen vill ingå i den värld som hon en gång var en del av. Susanne önskar blott ett okomplicerat liv med en man. Och Jane vet inte vad hon vill och till slut erkänner hon att just detta kännetecknar det varande hon, hennes syster och hennes mor delar: det utan mål och syfte. 

I detta hänseende är det i mindre grad bilder av nutidens kvinnor som Helle har gett oss än det är en tematisering av allmänmänskliga existenser uttryckta genom kvinnliga karaktärer. Rakt igenom romanerna handlar det om att både söka och avvärja en identitet. Om att hitta hem och erfara att man är hemlös. Om att leva i relationer och om att hävda sin individualitet. Helle lyckas gestalta detta drama mellan det meningsfulla och det meningslösa, mellan frånvaron av mening och närvaron i den odramatiska vardagen. Hon formulerar sig fåordigt och etablerar en spänning mellan karaktärslösa karaktärer och märkligt händelselösa händelser. Och här är vi vid kärnan av hennes konst: det väsentligaste är ju alltid skrivet med finstilt.

- - -

Publicerad december 2014