Nordiska deckardrottningar 1990-2013

Alla artiklar Show options

Sammanfattning

Till artikeln

På 1990-talet och på 2000-talet intog de så kallade nordiska deckardrottningarna och kvinnodeckarna bestsellerlistorna.

I den feministiskt inspirerade kriminalromanen ställs könsrollerna ofta på huvudet eller framställs som ambivalenta. Teman som mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, övergrepp mot barn, prostitution och trafficking är genomgående.

De mest kända deckardrottningarna är bland andra Susanne Staun, Gretelise Holm, Anne Holt och Liza Marklund.

 

Bilder (7)

  • Uden titel. Från serien Liminality. Kajsa Gullberg, 2015.
  • Waning gibbous moon. Från serien Dark Ops. Julia Mejnertsen, 2014.
  • Gothic Lolita. Jenny Källmann, 2007.
  • Thai women 32 years old. Från serien Seven Years 2. Tina Enghoff, 2010.
  • Nedfald. Från serien Jeg er Linda Hansen. Linda Hansen, 2011.
  • Philosophy in The Bedroom no. 14. Fra serien Philosophy in The Bedroom. Sofie Amalie Klougart, 2013.
  • Inga Margaretha. Mia Linnea Jørgensen, 2015.

Teman (1)

Tid Land Nyckelord (20)

Nordiska deckardrottningar 1990-2013

Kriminalgenren har dominerats av manliga författare, hårdkokta detektiver och desillusionerade poliser, vilka som ensamvargar med stark fysik, logiskt tänkande och förnuft sätter sig upp mot modernitetens och i synnerhet storstadens korrumperade makthavare och våldsamma förbrytare. För Raymond Chandler var det inget tvivel: Detektiven i kriminalhistorier av den hårdkokta skolan skulle vara en man med stort M. De kvinnor som uppträdde i den hårdkokta deckaren intog antingen snällt rollen som underdåniga husmödrar, söta sekreterare, döda kroppar eller förförande skurkar med en utpräglat ångestframkallande sexualitet. 

Men mot slutet av 1900-talet blev genrens stereotypa kön utmanat i kölvattnet av 1970-talets könskamp. Det var först och främst, men inte uteslutande, kvinnliga författare, som gav deckargenren en feministisk injektion och en inblick i nya miljöer och levnadssätt. Medan feministiska deckare dök upp i USA på 1980-talet, var det på 1990-talet och 00-talet, som nordiska så kallade deckardrottningar och kvinnodeckare intog bestsellerlistorna.

Det var naturligtvis ingenting nytt att kvinnor skrev deckare eller uppträdde som amatördetektiver – det har de gjort genom hela genrens historia. Maria Lang, Nordens första riktiga deckardrottning, introducerade på 1950-talet amatördetektiven Puck Ekstedt. Hon bistod den piprökande kriminalkommisarien, Christer Wijk, som typiskt för pusseldeckaren måste träda in som ordningsman och -makt, när det blev dags att agera och göra räkenskap. 

I den feministiskt inspirerade deckaren ställs könsrollerna ofta på ände eller framställs som ambivalenta. Kvinnliga författare började utvidga den nordiska deckarens traditionella socialrealistiska skildring och samhällskritik med ett fokus på de könsspecifika strukturer, som ligger till grund för våldet. Teman som mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, övergrepp på barn, prostitution och internationell trafficking har varit genomgående.

Dessa var också centrala i Stieg Larssons kassasuccé Millennium-trilogin (2005-2007), som satte den nordiska deckaren på världskartan. Larssons ikoniska hjältinna, goth-hackaren Lisbeth Salander, är ett offer för systematiska sexuella övergrepp, men vägrar hårdnackat att ikläda sig den offerroll, som deckare ofta har tilldelat kvinnan. I ett samhälle skildrat som genomsyrat av misogyni måste den sexuellt ambivalenta Salander ta lagen i egna händer, med hjälp av våld, ekonomi och teknik, för att bli fri och hämnas sig själv och de många andra tysta offren.

Den nordiska deckaren präglas i dag av mångfald – särskilt i skildringen av kön, sexualitet och våld. Kanske överraskande har den nordiska deckaren blivit den litterära form, där könsproblematik och sociala olikheter mest direkt förhandlas med en bred publik över olika gränser. 

Mer än bara deckare 

Med en författare som Kerstin Ekman blev det uppenbart att den annars rigida genren kunde användas för att iscensätta komplexa och oortodoxa intriger, miljöer och karaktärer i en högre civilisations- och könskritisk saks tjänst. Hon fick sitt internationella genombrott med romanen Händelser vid vatten (1993), som använder deckarintrigen för att göra en litterär-etnologisk undersökning av det svenska välfärdssamhällets periferi, industrialiseringens katastrofala effekt på naturen och moderskapets konfliktfyllda och ibland våldsamma natur. 

Uden titel. Från serien Liminality. Kajsa Gullberg, 2015.
Utan titel. Från serien Liminality. Kajsa Gullberg, 2015. 

rog till deckargenrens popularitet och dess samhälls- och könskritik, var Peter Høeg med sin genrehybrid och postkoloniala deckare Frøken Smillas fornemmelse for sne (1992; Fröken Smillas känsla för snö, 1994). Den har som huvudperson den missanpassade grönländsk-danska glaciärforskaren Smilla Qaavigag Jaspersen, som blir inblandad i utredningen av en grönländsk pojkes mystiska död i Köpenhamn. 

Som ett genomgående drag i den nordiska feministiska deckaren är själva intrigen hos Høeg reellt underordnad romanens upptagenhet med Smillas reflektioner över och problem med sin egen bakgrund, identitet, kvinnorna och männen i hennes liv och samhällets strukturella problem.

Smilla är som utmejslad ur 1990-talets uppfattning om etniska och könade identiter såsom flytande och performativa. Hon beskrivs, utöver sina kvinnliga drag, mycket likt den hårdkokte manlige detektiven, som oberoende och självsvåldig i tanke och handling, och hon kan skifta mellan olika identiteter, som till exempel när hon klär sig i en dyr sälskinnspäls, med en handväska från Louis Vuitton. Smilla är på så sätt relaterad till Salander, som dock mer målinriktat manipulerar (onda) män genom ett medvetet bruk av stereotypa kvinnobilder, när hon till exempel uppträder med peruk och bröstimplantat som överklass-alter-egot Irene Nesser.

Trots att Smilla är i permanent exil och alienerad har hon en välutvecklad social empati för samhällets svagaste, en skarp insikt i dansk imperialism och ett rationellt vetenskapligt tankesätt, som en modern Sherlock Holmes, något som ibland ger utslag i självmedveten misantropi: ”Jag har lättare för att intressera mig för matematiken än för att tycka om mina medmänniskor” (1992: s.49). Smilla är en kvinnlig hjälte som har problem med kärlek och socialisering, men liksom vetenskapens manliga världsbild krackelerar i deckarintrigen, måste hon också själv revidera sin självvalda exil i siffrornas värld.

Ekmans och Høegs ambitiösa romaner bröt ner gränserna mellan den litterära romanen och populärlitteraturen och blev dessutom internationella succéer. Deras kvinnliga detektiver är fortfarande amatördetektiver av en slump, men de är trots sina individuella trauman och sin kultur- och könskamp, aktivt handlande individer, som både i sina liv och i sina utredningar drivs inte så mycket av könspolitiska ideal som av ett inre nödtvång och en känsla för rättvisa. 

Den kvinnliga hämnaren 

De kvinnliga detektiverna, förbrytarna och offren tar gärna lagen i egna händer för att bryta den psykiska, sociala och kroppsliga våldsvåg, som det moderna välfärds- och rättsamhället inte har kunnat stoppa.

I Unni Lindells första roman i serien om Cato Isaksen, Slangebæreren (1996; Ormbäraren, 2000), visar seriemördaren sig vara en kvinna, som till vardags arbetar på ett kriscentrum för våldsdrabbade kvinnor. Hon har själv vuxit upp med en våldsam far, och fick i arv den kniv som hennes mor till slut dödade honom med. Kniven använder hon nu för att hämnas andra våldsutsatta kvinnor. Seriemördarens motiv förklaras inte med hennes psykopati eller barndomens föräldrasvek. I stället sätts fokus på samhällets svek mot våldsdrabbade kvinnor och en ordningsmakt, som måste nöja sig med att se på medan ödet styr och människorna tar lagen i egna händer.

Waning gibbous moon. Från serien Dark Ops. Julia Mejnertsen, 2014.
Waning gibbous moon. Från serien Dark Ops. Julia Mejnertsen, 2014. 

Lindells norska kollega Karin Fossum debuterade som deckarförfattare med Evas øye (1995; Evas öga, 1998) – den första i en längre serie av psykologiska deckare som har vice kriminalkommissarie Konrad Sejer som genomgående karaktär. Han är i motsats till de flesta manliga polisutredare i den nordiska deckaren en helt igenom sympatisk person och polis, vars moraliska kompass alltid pekar ut den rätta kursen. Det är i stället Fossums empatiska och pusseldeckaraktiga porträtt av mördaren och dennes motiv, de konsekvenser kriminaliteten får för de berörda och de små lokalsamhällena, som är i förgrunden. 

I Evas öga är det den svältande konstnären och ensamstående modern, Eva Magnus, som drivs till att ta lagen i egna händer. Av omständigheterna och av tillfälligheternas spel tvingas hon in i en ödesdiger situation, när hon bevittnar mordet på sin prostituerade väninna. Väninnans död ger av en händelse Eva möjlighet att få del av ett välbehövligt arv. Evas eget utredningsarbete slutar med att också hon tar lagen i egna händer men i motsats till seriemördaren hos Lindell mördar hon fel man och blir straffad.

Fossum skriver otraditionella deckare med en (kvinnlig) empatisk blick på ett förråat rättsväsen och ett asocialt samhälle, där skröpliga individer lätt faller genom maskorna i det sociala skyddsnätet. Själv har hon pekat på sin önskan att nyansera begreppet kriminalitet och därmed deckargenren genom att ”låta läsaren knyta nära band till en människa, som vid en given tidpunkt drivs till ett extremt brott” (Moe, ”Det totale mareridt”, Information, 26-11-2001).

Polisdeckare med rosa Harley

Gothic Lolita. Jenny Källmann, 2007.
Gothic Lolita. Jenny Källmann, 2007. 

1993 körde den norska deckardrottningen Anne Holts kriminalinspektör Hanne Wilhelmsen in i den mansdominerade polisdeckaren på sin rosa Harley Davidson i romanen Blind gudinne (Blind gudinna, 1995). Wilhelmsen är, som valet av fordon vittnar om, utåt en både feminin och hårdkokt utredare. Hon lever till och med i ett lesbiskt parförhållande, som hon gör allt för att hålla dolt för sina kolleger, till sin partners stora förtret. Wilhelmsen vill hålla isär sitt privata och professionella liv, men allt eftersom serien utvecklas blir denna gräns mer porös. I Holts deckarserie är Wilhelmsens sexualitet dock ett underordnat motiv, och härigenom skiljer sig Holts lesbiska deckare från den amerikanska traditionen. Den lesbiska detektiven är dock överraskande sällsynt i Norden.

Wilhelmsen är också den centrala figuren i romanen Salige er de som tørster (1994; Saliga äro de som törsta, 1995), som utspelar sig under en stekhet sommar i Oslo, där polisstyrkan är överhopad på grund av en våldtäktsvåg. Hon och hennes kolleger konfronteras dessutom med åtskilliga blodiga brottsplatser utan tillhörande lik, där de enda spåren är mystiska sifferkombinationer. Dessa så kallade ”lördagsmassakrer” och utredningen av dem berättas parallellt med ett fall av grov våldtäkt samt offrets och hennes fars traumatiska reaktioner på brottet. 

Det visar sig att sifferkombinationerna är identifikationsnummer för kvinnliga asylsökare, som har blivit mördade och hållits gömda av en man inom polisen. Utöver att vara en kommentar till invandrares osynlighet i den norska offentligheten antyder också denna kriminalroman att ordningsmakten är ur stånd att hejda våldet mot kvinnor. Kritiken av samhällets inneboende misogyni och rasism kulminerar också här i att våldtäktsoffret tar lagen i egna händer, vilket inte leder till några rättsliga eller moraliska sanktioner.  

Thai women 32 years old. Från serien Seven Years 2. Tina Enghoff, 2010.
Thai women 32 years old. Från serien Seven Years 2. Tina Enghoff, 2010. 

Wilhelmsen är en stark försvarare av invandrares rättigheter, och i och med detta tema blandas det offentliga rummet slutgiltigt samman med hennes annars skyddade privatliv, när hon i senare delar inleder ett förhållande med en turkisk muslimsk kvinna.

De nordiska samhällenas behandling av invandrare är inte bara ett genomgående tema i Holts författarskap, kanske mest utpräglat i hennes Agatha Christie-pastisch 1222 (2007; 1222 över havet, 2008), det delas också av flera andra deckarförfattare. Man finner det i den finska deckardrottningen Leena Lehtolainens serie om poliskommissarien Maria Lallio. I Minne tytöt kadonneet? (2010; Var är alla flickor nu?, 2012) utreds ett fall med försvunna muslimska flickor, som tar upp kontroversiella problemställningar om köns- och kulturskillnader, rasism och hedersmord. Danska Elsebeth Egholm behandlade också invandringskonflikten i sin serie om journalisten Dicte i romanen Personskade (2005; Personskada, 2007), och i Sara Blædels Kun ét liv (2007; Bara ett liv, 2008) sipprar den offentliga debatten om hedersmord och invandring också in i Louise Ricks utredning av morden på en jordansk och en dansk flicka.

Den feministiska deckaren på 00-talet är mångfasetterad och könskonflikten är bara ett av många gemensamma drag. Men när både den hårdkokta detektivromanen och den manliga polisromanen skiftar könsperspektiv, framträder i högre grad etiska problemställningar, som till exempel det berättigade i att ta lagen i egna händer, när statsmakten tycks impotent, och samhällets bristande förmåga att sätta sig in i de våldsdrabbades och marginaliserades situation.

De medieskapade deckardrottningarna

Enligt Karl Berglund (2012) ökade antalet kvinnliga svenska deckarförfattare explosionsartat runt millennieskiftet och en liknande tendens gjorde sig gällande i Norge och Danmark (s.40). Särskilt de norska kvinnliga författarna hade haft stor framgång i Norden på 1990-talet. De första svenska och danska drottningarna korades efter utlysta deckartävlingar, som Polonipriset i Sverige, som 1998 tilldelades Liza Marklund. Ett liknande pris i Danmark vanns av Gretelise Holm med Mercedes-Benz Syndromet (1998). Båda därefter ledande representanter för kvinnodeckaren, som inte bara blev en konstant del av bestsellerlistorna utan också tilldrog sig akademiskt intresse.

Kvinnodeckaren är en undergenre, som företrädesvis består av deckare skrivna av kvinnor, med kvinnliga detektiver och med handlingar, som rör sig, som Karen Klitgaard Povlsen har uttryckt det, ”om problem i konstellationen kön, kärlek, arbete och död”. (1995: s.90).

Beteckningen är inte vanlig inom internationell forskning, men har använts i Norden för att framhäva deckare skrivna av kvinnor, på grund av deras kritiska potential och som en effektiv reklamslogan. I dag tycks kvinnodeckar-varumärket dock för snävt för en oregerlig och skiftande grupp kvinnliga författare, som i tur och ordning har utropats till bästsäljande deckardrottningar i Norden. Marklund, som ofta har fått märket klistrat på sina deckare, är själv inte mycket för sådana beteckningar, som hon tycker är sexistiska.

Kvinnodeckarens intåg på bestsellerlistorna ägde inte rum utan könskamp. Under ”deckarstriden” sommaren 2007 riktade några manliga författare ett offentligt angrepp mot de storsäljande svenska deckardrottningarna. Särskilt Camilla Läckberg beskylldes för att skriva romantiska chicklit-romaner och inte deckare, och de kvinnliga deckarförfattarna beskylldes kollektivt för att skriva misslyckade deckare med bristande intresse för kriminalintrigen till förmån för vardagsrealismen.

Med stor framgång marknadsfördes författare som Läckberg, Egholm och Blædel i medierna, och vissa av deras romaner distribuerades tillsammans med glättiga livsstilstidskrifter, samtidigt som framför allt Läckberg förstod att utnyttja Internet för att marknadsföra sitt författarskap, och involvera sina fans i utvecklingen av sin deckarserie och i sitt privatliv. Också Marklund förstod att överskrida gränserna mellan författarperson och fiktion, mest uppenbart genom att uppträda på omslaget till sina deckare.

Ulrik Lehrmann (2011) har framhävt några av de deckardrottningar som har förstått att skriva in sig i en ny mediekultur, delvis förklarat av att flera av författarna som debuterade omkring millennieskiftet har en bakgrund i journalistiken och mediebranschen, som till exempel Marklund, Mari Jungstedt, Egholm, Blædel, Holm och Kjersti Scheen. De skriver in teman och i vissa fall historier som är kända från medierna i sina deckare, och deras stil kan påminna om genrer och stilarter som är bekanta från pressen och det filmiska berättandet.

Även om de kvinnliga deckarförfattarna runt millennieskiftet närmade sig jämställdhet åtminstone på bestsellerlistorna är ett genomgående tema i kvinnodeckaren liksom i samhällsdebatten i medierna fortfarande ojämlikheten mellan könen. Deckardrottningarnas bidrag till en samtidskritisk deckare är både i sitt uttryck och sitt innehåll inriktat på att skapa ett närvarande fiktivt rum för en mångfasetterad behandling av könsproblematiken i en ny medieverklighet.

En explosiv deckare

Marklunds första roman, Sprängaren (1998), följer Annika Bengtzon, en framgångsrik journalist med en ledande roll på kvällstidningen Kvällspressens kriminalredaktion, och hennes konflikter med både manliga och kvinnliga kolleger, som hela tiden försöker undergräva hennes auktoritet. Romanen igenom blir det tydligt att kvinnor långt ifrån har uppnått jämställdhet på arbetsmarknaden; att vara kvinna i en ledande position är, betonas det, ett handikapp.

I Sprängaren rapporterar Annika om vad som först verkar vara ett terrorangrepp på Olympiastadion i Stockholm. Men det kommer att visa sig att motivet för sprängningarna är en personlig angelägenhet, och både det första offret och gärningsmannen visar sig vara kvinnor. Som en följd av sin yrkesmässiga framgång känner Annika sig otillräcklig på hemmafronten i förhållande till sina barn och sin man. Det är svårt för henne att leva upp till idealbilden av en mor, som utan problem kan baka julkakor med barnen och samtidigt hantera en krävande karriär. På redaktionen har hon dock själv ”kort stubin” gentemot kolleger, som inte släpper allt de har för händer när en historia kräver det.

Deckaren har en parallellberättelse, som består av personliga anteckningar av den sprängningsdrabbade direktören för Olympiska spelen, Christina Furhage, där hon bland annat filosoferar om kärlekens banalitet och den äkta kärleken till arbetet. Privat var hon en avfeminiserad kvinna, som inte visste om hon var man eller kvinna; hon bröt mot de heteronormativa lagarna och hade ett förhållande med en militant lesbisk kollega. Det enda Furhage bestämt visste om sig själv var att hon var en människa – vilket också är så Annika i första hand definierar sig, innan hon ser sig som mor och hustru. Dessa anteckningar fungerar som radikala kommentarer till Annikas egna livserfarenheter. 

Nedfald. Från serien Jeg er Linda Hansen. Linda Hansen, 2011.
Nedfald. Från serien Jeg er Linda Hansen. Linda Hansen, 2011. 

Annika och Furhage har också det gemensamt att mördaren Beate Ekesjö har dem båda som tilltänkta offer, eftersom de har hindrat henne i hennes karriärambitioner och behov av att bli sedd. Annikas professionella och privata liv speglas i och närmar sig på så sätt både offret och gärningsmannen; vardagens små konflikter exponeras i kriminalberättelsens stora, våldsamma historia, och genom hela deckarserien får läsaren en inblick i hennes splittrade känslo- och familjeliv, som konstant flyter mellan svårförenliga könsroller. 

Även om  Marklunds version av feministisk deckare betonar nödvändigheten av att leva sig in den press som karriären och medieverkligheten utsätter kvinnor för är Annika inte själv fri från de demoner, man som modern kvinna måste dräpa för att först och främst bli människa. 

En stor familj

Läckbergs Erica Falck däremot har färre demoner att slåss med, trots att det finns nog med bekymmer i den närmaste familjen och i det idylliska men våldsamma Fjällbacka. I Isprinsessan, (2003), hittar hon sin barndomsväninna brutalt mördad och ger sig tillsammans med polisen Patrik in i en utredning, som blottar en välbärgad familjs försök att dölja pedofili och en rad försök att dölja det förflutna i det lilla samhället. 

Parallellt med utredningen följer vi Ericas privatliv och bekymmer, vilka domineras av en syster, som lever i ett förhållande med en våldsam man. Vi följer också hennes eget begynnande förhållande med Patrik, som hon i följande delar gifter sig och bildar familj med. Karaktärerna i Läckbergs första roman är melodramatiskt tecknade. Männen är antingen manschauvinistiska neanderthalare eller helt igenom underbara och känsliga, och i motsats till de feministiska deckarna, men inte olikt andra kvinnodeckare, är Ericas förhandling med könsrollerna långt mer klichfylld, när utredningsarbetet överlåts, dock inte utan irritation, på mannen, medan hon själv tar på sig rollen som mor och hustru. Dock behandlas familjen som en mer komplex gemenskap, där gränsen är hårfin mellan ett tryggt och ett kvävande behov av att skydda – här liksom hos Ekman är det en mor, som dödar för att skydda sin son från omvärldens fördömande. 

Philosophy in The Bedroom no. 14. Fra serien Philosophy in The Bedroom. Sofie Amalie Klougart, 2013.
Philosophy in The Bedroom no. 14. Från serien Philosophy in The Bedroom. Sofie Amalie Klougart, 2013. 

Medan mans- och kvinnoroller på arbetsplatsen och i parförhållandet på andra sidan av kvinnokampen har behandlats ingående i den feministiska deckaren, som representativa mikrokosmos av samhällets könsbaserade olikheter, konflikter och våld, är det också familjen och dess lögner, som får klä skott i Sissel-Jo Gazans vetenskapsdeckare Dinosaurens fjer (2008; Dinosaurens fjädrar, 2011). Här undersöker den hårdkokta studenten och ensamstående modern Anna Bella inte bara en vetenskaplig strid om huruvida fåglar är besläktade med dinosaurerna, makabra mord på sin handledare och studiekamrat vid universitetet, men också sin egen begravda historia om svek i barndomen. Att blottlägga motiven för att hennes barndom har mörklagts är nödvändigt för att Anna själv ska kunna försonas med sin egen modersroll och med mannen, som lämnade henne. 

För andra krisdrabbade familjer i romanen är det sexuella snedsprång, homosexualitet och alternativa livsstilar som demoniseras och undertrycks, i vissa fall med våld och död som följd. På samma sätt som benknotorna måste upp ur jorden för att en ordentlig vetenskaplig bestämning av fåglarnas släktskap ska kunna skapa visshet, måste också familjens skelett ut ur garderoben, för bara på så sätt kan förlåtelsen och accepterandet av det förflutna försona individerna och deras familjer. En liknande blandning av vetenskapsdeckare, gränsöverskridande sexualitet, dolda familjehistorier och en rådig ensamstående mors bekymmer var också utgångspunkten för den isländska deckardrottningen Yrsa Sigurðardóttirs första deckare Þriðja táknið (2005; Det tredje tecknet, 2006).

Kvinnodeckarens ansiktslyftning

Susanne Staun är kanske den mest egensinniga och hårdkokta rösten inom den nordiska kriminallitteraturen. Hon anser att om inte kvinnodeckaren ”får en mycket stor ansiktslyftning dör denna trend en naturlig död” (Sejer Pedersen, ”Susanne Staun: en hotdog med det hele,” Politiken, 15-8-2007). Den ansiktslyftning Staun förespråkar är hennes egen postfeministiska profileringsexpert Fanny Fiske som är specialist på seriemördare. Fiske är, vid sidan av sin oförlikneliga analytiska förmåga och sin plädering för dödsstraff i en nära förestående europeisk superstat, en storkonsument av män, dyra kläder och god mat. Men hon ber inte om ursäkt för sin hedonism, även om pressen klistrar etiketten nymfoman på henne.

Fiske struntar också i retro-feministernas kritik av hennes ymniga användning av plastikkirurgi. Hon beskriver sig själv som femi-lette och ”har fået foretaget fire ansigtsløftninger og flere omgange laser resurfacing” samt pannlyft med mera, eftersom, som hon själv säger: ”Det er slemt nok at vi alle skal dø, men at man som attråværdig kvinde oven i købet skal finde sig i så kort en levetid, det behøver man ikke at acceptere” (Liebe 2000: s.24).

Det är långt mellan kvinnodeckarens förhoppning om att den empatiska och moraliska detektiven, trots sina fel och brister, till slut ska försonas med sin könsroll och se rättvisan segra, och Fiskes svarta syn på döden, kroppen och ondskan och särskilt familjens negativa sociala arv. Själv har hon låtit sterilisera sig och odlar njutningen som distraktion från ångesten inför åldrandet och döden, som hon hämnas på genom att gripa onda seriemördare. Stauns universum är en dystopisk framtidsvision av ett Europa i moraliskt sammanbrott – en roman där den feministiska deckarens skildring av dysfunktionella familjer, ambivalenta könsroller och samhällets bristande konsekvens inför mäns våld mot kvinnor har dragits till sin yttersta spets.

En färöisk olle och en gammal Porsche

De kvinnliga författarna har inte bara gjort sina manliga kolleger rangen stridig på bestsellerlistorna i Norden, de har också gett sina kvinnliga detektiver traditionella manliga drag som självuppoffrande, hårdkokta och monomana yrkeskvinnor, som har ingående kunskaper om storstadens övre och undre världar. Särskilt de kvinnliga deckarhjältarna av den hårdkokta skolan har uppnått kultstatus långt utanför de nordiska länderna, framför allt med tv-serier som Forbrydelsen (Brottet; Søren Sveistrup 2007, 2009, 2012) och Broen/Bron (Hans Rosenfeldt 2011, 2013, 2015).

Inga Margaretha. Mia Linnea Jørgensen, 2015.
Inga Margaretha. Mia Linnea Jørgensen, 2015.

I Storbritannien hade Brottet imponerande genomsnittliga tittarsiffror på drygt 1 miljon och tittarna blev utomordentligt intresserade av Sarah Lund och hennes färöiska olle. Hon blev en ny feministisk ikon: en dåligt anpassad men målmedveten kvinna, som tar kål på framför allt den visuella populärkulturens ensidiga kvinnobild. Hon är modig, fåordig bakom sin skyddande stickade tröja, och sätter en större sak framför sitt eget och familjens välbefinnande. Hon har därför naturligt nog problem i sina förhållanden som kollega, flickvän, dotter och ensamstående mor. 

Saga Norén i Bron framställs mindre realistiskt än Lund. Å ena sidan är hon en sexig, hårdkokt aktionhjälte med läderbyxor och grön Porsche, som är både hängiven och korrekt som utredare. Å andra sidan är hon socialt dysfunktionell i sitt umgänge med kolleger och saknar som det verkar fullständigt empatisk förmåga. I seriens andra del antyds det att hon lever med en ärftlig sjukdom och ett familjetrauma.

Tv-seriernas hårdkokta detektiver, som är som sprungna ur den feministiska deckaren och in i tv-rutan, kan uppfattas som ett uttryck för att könskampen är avslutad och att de traditionellt fyrkantiga könen har minskat i betydelse, i en tid när man är den roll som man spelar. Men de kan också ses som alternativa kvinnobilder, som i motsats till mediekulturens exponering av postfeminismens självupptagna, kropp- och konsumtionsfixerade ”femi-letter”, struntar i den manliga blicken och offrar sig själva för en högre etisk sak.

Det var som en sådan motbild som Sarah Lund-figuren uppnådde kultstatus, särskilt utanför Norden, bäst uttryckt genom hennes gästspel i ett jubileumsavsnitt av en av 90-talets största sitcom-succéer, den kultförklarade satiren över decenniets mode-, livsstils- och medievärld, Absolutely Fabulous (Helt hysteriskt; Jennifer Saunders 1992-1996, 2011). I avsnittet drömmer Edina Monsoon att hon vaknar och finner den fåordiga detektiven, iklädd sin ikoniska olle, i färd med att undersöka hennes sovrum, som vore det en brottsplats.

I kontrasterna mellan dessa kvinnliga gestalter som poler i tidens populärkultur framstår den kvinnliga nordiska detektiven som ett feministiskt alternativ till Edina och mediekulturens kropps- och glamourfixering och till 90-talets hedonistiska individualism. Att Edina tror att hon kan tala danska efter att ha sett en säsong av Brottet (bara för att kallt tillrättavisas av Lund) vittnar också om att Lund-gestaltens överraskande attraktiva kvinnobild och den nordiska deckarens framgång utomlands är en del av ett större internationellt intresse för spartanska ”nordiska” värden och jämställd könspolitik i globaliseringens, eko- och finanskrisens tidsålder.

    Skönlitteratur

  • Sara Blædel: Kun et liv. Lindhardt og Ringhof, 2007. På svenska Bara ett liv. Norstedt, 2008
  • Elsebeth Egholm: Personskade. Gyldendal, 2005. På svenska Personskada. B. Wahlström, 2007
  • Kerstin Ekman: Händelser vid vatten. Bonnier, 1993. 
  • Karin Fossum: Evas øye. Cappelen Damm, 1995. På svenska Evas öga. Forum, 1998
  • Sissel-Jo Gazan: Dinosaurens fjer. Gyldendal, 2008. På svenska Dinosauriens fjädrar. Bonnier, 2011
  • Anne Holt: Blind gudinne. Cappelen Damm, 1993. På svenska Blind gudinna. Norstedt, 1995
  • Anne Holt: Salige er de som tørster. Cappelen Damm, 1994.  På svenska Saliga äro de som törsta. Norstedt, 1995
  • Anne Holt: 1222. Piratforläget, 2007. På svenska 1222 över havet. Piratförlaget, 2008
  • Peter Høeg: Frøken Smillas fornemmelse for sne. Rosinante, 1992. Fröken smillas känsla för snö. Norstedt,  1994
  • Leena Lehtolainen: Minne tytöt kadonneet. Bazar, 2010. På svenska Var är alla flickor nu? Bazar, 2012
  • Unni Lindell: Slangebæreren. Aschehoug, 1996. På svenska Ormbäraren. Forum, 2000
  • Camilla Läckberg: Isprinsessan. Forum, 2003. 
  • Liza Marklund: Sprängaren. Ordupplaget, 1998. 
  • Hans Rosenfeldt: Broen/Bron. Nimbus Film, 2011, 2013, 2015
  • Susanne Staun: Liebe. Gyldendal, 2000
  • Søren Sveistrup: Forbrydelsen. DR, 2007, 2009, 2012

    Facklitteratur

  • Gunhild Agger og Anne Marit Waade (red.): Den skandinaviske krimi: bestseller og blockbuster. Nordicom, 2010
  • Frank Egholm Andersen: Den nordiske femikrimi: Læbestiftslitteratur eller fornyelse af en genre. Her & Nu, 2008
  • Karl Berglund: Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på svensk kriminallitteratur 1977-2010. Avdelingen för Litteratursociologi, 2012
  • Kerstin Bergman: Swedish Crime Fiction: The Making of Nordic Noir. Mimesis International, 2014
  • Kerstin Bergman og Sara Kärrholm: Kriminallitteratur: utveckling, genrer, perspektiv. Studentlitteratur, 2011
  • Barry Forshaw: Death in a Cold Climate: A Guide to Scandinavian Crime Fiction. Palgrave Macmillan 2012
  • Karen Klitgaard Povlsen: ”Dødskys. Kvindelige detektiver hos Marcia Muller og Sara Paretsky”. Den sidste gode genre: Krimiens aktualitet, René Rasmussen og Anders Lykke (red.). Klim, 1995
  • Sara Kärrholm: Konsten att lägga pussel: Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet. Symposion, 2005
  • Ulrik Lehrmann: ”Spor af mord og medier – litteraturens medialisering”. Kritik 201, 2011
  • Helene Moe: ”Det totale mareridt”. Kristeligt Dagblad, 26.11.2001
  • Sally R. Munt: Murder by the Book? Feminism and the Crime Novel. Routledge, 1994
  • Andrew Nestingen og Paula Arvas (red.): Scandinavian Crime Fiction. University of Wales Press, 2011
  • Charlotte Sejer Pedersen: ”Susanne Staun: En hot dog med det hele”. Politiken, 15.08.2007
  • Gill Plain: Twentieth-Century Crime Fiction: Gender, Sexuality and the Body. Psychology Press, 2001
  • Hans H. Skei: Blodig alvor: om kriminallitteraturen. Aschehoug, 2008
  • Jakob Stougaard-Nielsen: Scandinavian Crime Fiction. Nordicom, 2016
  • Heather Worthington: Key Concepts in Crime Fiction. Palgrave Macmillan, 2011