Print artikeln

Stillhetens retorik

Skriven av: Anne-Marie Mai |

Illustreret Tidende, 1862, Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn

Dagen efter sitt bröllop den 14 september 1795, flyttade den unga köpenhamnsflickan Sophie Thalbitzer (1774–1851) in i sin engelska svärmors hem i Helsingör. Avresan från det muntra och välbärgade barndomshemmet i huvudstaden blev en vändpunkt i Sophie Thalbitzers liv. Den innebar ett avsked inte bara från föräldrarna, väninnorna och de många spännande gäster som fadern brukade bjuda hem, utan också från en tidsepok, det glada 90-talet, då Sophies far, den förmögne handelsagenten Johann Ludvig Zinn hade gjort lysande affärer med den unga franska republikens sändebud i Köpenhamn. I sina memoarer, Grandmamas Bekiendelser, nedskrivna 1807, berättar Sophie Thalbitzer om en lycklig och lysande ungdom med fester, förälskelser och ömma vänskapsband. “O, lyckliga dagar från mitt femtonde till mitt nittonde år!” utbrister hon och minns baler, teater- och musikaftnar samt andra tillställningar i hemmet eller hos vänner och affärsbekanta. Förebilden för Sophie Thalbitzers memoarer var Rousseaus postumt utgivna Confessions (1782–89, Bekännelser). Liksom sin förebild beskriver hon sina egna känslor och sinnesstämningar, och ofta ser hon med kritisk blick tillbaka på sina flyktiga ungdomssvärmerier.

“Vi hörde skrik från sårade; brandslädarna körde fram och tillbaka; väktarna ropade oavlåtligt brand. Det var en gräslig natt! Klockan fem på morgonen avtog elden, och bomberna föll inte så tätt.”
(Grandmamas Bekiendelser.)

Sophie Thalbitzers första svärmeri var konsul Henry Thalbitzer, som senare blev hennes äkta man. Han besvarade emellertid inte hennes varma känslor: “I ett år uthärdade jag ståndaktigt, som en äkta romanhjältinna, denna kyla. Jag utgöt min klagan på papperet i verser till månen …” När fadern berättar att Thalbitzer inte kommer att ha råd att gifta sig på många år, ger hon upp tankarna på honom och riktar i stället intresset mot en spännande portugisisk köpman: “När jag spelade piano och hans ögon var fulla av tårar, när jag sjöng något rörande. Kort sagt: jag såg i honom den romanhjälte jag nu under två år förgäves hade sökt.” Senare dyker den vältalige engelske kaptenen och grosshandlaren Christmas upp. Han har med sig nya engelska romaner av miss Frances Burney, och nu uppfylls Sophie helt av det engelska språket, engelsk litteratur och Christmas oförställda tillbedjan. “Mina tankar befann sig redan mitt i en roman”, skriver hon efter att Christmas har uttryckt sin sorg över att hon på faderns begäran har börjat visa honom mindre intresse. En mängd friare, mer eller mindre förmögna, känslomässigt engagerade och konstnärligt begåvade, flockas kring Sophie Zinn, och när hon inte får sin fars samtycke att gifta sig med den musikutövande franske köpmannen Garonne väljer hon konsul Thalbitzer. Av alla friarna sätter hon honom högst: “Jag aktade honom högre än någon av alla de unga människor jag kände … hela vår familj tyckte om honom.”

Sophie Thalbitzer beskriver sitt äktenskap som lyckligt, även om det hem där hon kom att leva tillsammans med svärmodern och dennas mor, den tysta och skräckinjagande “Grandmama”, förvisso inte var särskilt muntert. De glada dagar då Marseljäsen genljudit i salarna hos handelsagent Zinn var förbi: “Vi kom sällan ut och hade ännu mera sällan främmande. Vi umgicks bara med engelska familjer, och trots att de var mycket hövliga mot mig, skilde sig deras uppträdande och umgängessätt i så hög grad från vad jag var van vid att jag inte fann stort nöje i deras sällskap. Dansk, fransk eller tysk litteratur talades det aldrig om. Man formligen hatade allt franskt; och engelska tidningar och engelsk politik var det enda som lovordades och gillades.”

I januari 1794 inbjöd de franska sändebuden till stor bal med anledning av att republiken hade återerövrat Toulon från engelsmännen. Bland Köpenhamns damer gick det vilda rykten om att Sophie Zinn skulle uppträda som förnuftets gudinna: “… man hade sagt att jag skulle föreställa ‘Förnuftets gudinna’ på den franska balen, att jag skulle föras runt salen i triumf och bekransas, och mitt i all härligheten skulle jag på bara kroppen endast ha en tunn klänning av gas.” Sophie är irriterad över det falska ryktet men kan ändå inte låta bli att skratta åt de många damer som gör sig ärenden till hennes skräddare i hopp om att få se en skymt av den djärva kostymeringen. Den franska balen förbjöds på engelsk uppfordran av den danska regeringen. Sophies far höll i stället ett “Toulon est repris”-party i sitt hem.

Guillaume de Montval, Fru Ane Marie Gamel med döttrar i vardagsrummet på Østergade, ca 1800, gouache, privatägo

1800-talets stillsamma kvinnoliv tog för Sophies Thalbitzers del sin början i det tråkiga hemmet i Helsingör, där hon under mannens resor lämnades åt Grandmamas nycker och avsky för nöjen. Engelsmännens bombardemang av Köpenhamn 1807 innebär slutet på huvudstadens kommersiella och finansiella blomstringsperiod, och Sophie Thalbitzers bekännelser avslutas med en rad ingående och detaljerade skildringar av brinnande ruiner och döda, hemlösa och flyende människor.

“Veninde! sig dog, hvad du
tænker?
Jeg Ven Dig af Friehed har
troet,
Og nu Du paalægger Dig
Lænker;
Thi Hymen er vældig Despot.
Vær frie! vær frie! saa Amor
Dig venlig tiltalte,
Bliv min! bliv min! saa Hymen
med Kongerøst bød,
Dig Amor gav Raad, men
Hymen befalte,
Du Raadet forkasted’,
Befalingen lød.

Så skriver P. A. Heiberg i en bröllopssång till Sophie Thalbitzer. P. A. Heibergs dåvarande hustru Thomasine Gyllembourg lät sig inspireras av Sophies glada ungdomsdagar tillsammans med de franska sändebuden i vardagshistorien To Tidsaldre (1845).

Napoleonkrigen hade inte bara ödelagt Köpenhamn utan också dramatiskt förändrat förhållandet mellan de nordiska länderna. En ny borgerlig ekonomisk och kulturell utveckling skulle inledas efter att Sverige avstått Finland och Åland till Ryssland 1809 och Norge vid Kielfreden 1814 skilts från Danmark och tvingats i union med Sverige. Medan den norska handeln och skeppsfarten långsamt repade sig efter de katastrofala följderna av kontinentalblockaden, fick en spirande industriell kapitalism fotfäste i Sverige och Danmark, och i Norge, liksom i Sverige och Danmark skulle nya liberala och nationella kretsar snart göra sina stämmor hörda. Trots att de nordiska länderna stod splittrade och fientliga mot varandra efter Napoleonkrigen, vann upplysningens intresse för Nordens gemensamma kultur och historia anhängare bland liberala borgare och akademiker. Skandinavismen blev en betydelsefull kulturell och ideologisk rörelse efter de stora nordiska studentmötena på 1840-talet och de kungliga planerna på ett gemensamt nordiskt försvarsförbund.

Den internationella och kulturella miljö som Sophie Thalbitzer i sin ungdom hade vistats i var okänd för den generation av skrivande kvinnor som var födda efter 1814. Några av dem blev ivriga skandinavister, och många knöt vänskapsband med andra nordiska konstnärer och författare. De flesta var uppvuxna under anspråkslösa borgerliga förhållanden. De var prästdöttrar eller ämbetsmannadöttrar och hade tillbringat sin ungdom med att sy brudutstyrslar, vänta på friare och läsa. Många av dem skrev liksom hjältinnorna i de engelska och tyska populärromanerna dagböcker och brev, somliga skrev vers, småberättelser eller romaner och samlade sina anteckningar till memoarböcker, som efter deras död redigerades och gavs ut av släktingar. För många av de skrivande kvinnorna tycks skrivandet ha utgjort en kärkommen möjlighet att bryta den stillhet som under 1800-talets första hälft sänkte sig över kvinnornas liv.

Den ideella kvinnlighet som beskrivits i 1700-talets moraliska berättelser och borgerliga komedier hade varit långtifrån stum. Kvinnorna hade ömt och känslosamt fört ordet i förnumstiga monologer och dialoger om familj och förnuft. Romantikens kvinnogestalter, exempelvis den unga Cordelia i Kierkegaards “Förförarens dagbok” i Enten Eller (1843, Antingen – eller) tvingades tiga: “Ska det talas är det nog att en talar. Mannen skall tala …”, skriver förföraren Johannes i sin dagbok. Däremot finner den talande mannen en njutning i att med kvinnan föra ett lätt erotiskt färgat samtal, som inte “förlorar sig i uppbyggliga betraktelser om livet osv.”

Även den estetiske förförarens gediget borgerliga motbild, den etiske assessorn, föredrar att kvinnorna håller tyst och känner sig själv manad att tiga i sin hustrus närvaro. Kierkegaard låter honom berätta: “När jag sitter i mitt arbetsrum, när jag blir trött, när tiden tycks mig lång, smyger jag in i vardagsrummet. Jag sätter mig i ett hörn och säger inte ett ord av fruktan att störa henne i hennes gärning. Ty trots att den ser ut som en lek, sker den dock med en värdighet och en ärbarhet som inger respekt …”

Fra de Stummes Leir är titeln på Camilla Colletts verk om kvinnoliv och litteratur från 1877. De skrivande kvinnorna bröt men idealiserade samtidigt tystnaden i sina kvinnoskildringar. Den danska flickskolegrundaren Nathalie Zahle (1827–1913) var mycket vältalig både när hon undervisade och när hon talade om sina idéer om att höja kvinnornas bildnings- och kunskapsnivå. Trots detta uppfostrade hon sina unga elever att odla stillheten som en dygd:

Gaa frem, som Du har gaaet før,
vær trofast, kærlig, øm som før,
men frem for alt, vær stille!
Den stille Aand har Herren kær,
den stille Sjæl er Aanden nær,
og Troens Liv er stille!

“Huruvida jag över huvud taget är i stånd att samla mina minnen och uttrycka mig på ett riktigt sätt, det vet jag inte, jag är nu en gammal kvinna på över 76 år”, skriver Franzisca von Rosen i sina memoarer 1909. Hennes dotter Ellen von Rosen hjälpte henne att skriva och satte ihop och redigerade memoarboken efter hennes död 1912. “Hon var också mycket angelägen om att jag skulle leta reda på brev som kunde vara av intresse och lät mig läsa både fars och sina egna brev, liksom även sina små poetiska alster och dagboksanteckningar… “, berättar Ellen von Rosen i en efterskrift.

– skriver hon i en liten konfirmationsvers till en av sina duktiga flickor. En viss “pojkaktig lekfullhet” hörde enligt fröken Zahle till puberteten, men därefter skulle den unga kvinnan uppträda stillsamt vare sig hon ämnade viga sitt liv åt det ädla moderkallet eller verka som “Herres tjänarinna” som ensamstående.

“Hur förunderligt långa och färglösa var inte alla dessa år, hur stillastående och liksom förtorkat i sitt innersta var mig inte livet!” skriver Søren Kierkegaards systerdotter Henriette Lund (1829–1909) om sina ungdomsår, då hon dag ut och dag in satt och handarbetade tillsammans med modern. Hon trängtade efter kunskap, arbete och utbildning. “I min själs oro och hunger förekom det mig ofta att jag var som en av dessa hästar som dresseras genom svält.” När modern dog 1859 var Henriette trettio år gammal och fick som enda dottern överta ansvaret för hushållet. Hon gjorde snabbt hemmet till centrum för ett livligt studentliv. Fadern “blev ung igen tillsammans med de unga”, brödernas vänner kom ofta på besök, och “så kunde det väl hända att det livliga samtalet svällde ut till en stor, brusande ström”.

Gå fram, som du först gått,
var trofast, älskvärd, öm som förr,
men framför allt, var stilla!
Den stilla själen har Herren kär,
den stilla själen är nära anden,
och trons liv är stilla!

Den inre emancipationen

Det var vanligt att borgerskapets och ämbetsmannakårens döttrar före och efter konfirmationen undervisades i hemmet eller sattes i flickskola. Søren Kierkegaard lyckades övertala Henriette Lunds konservativa mor att skriva in dottern i en flickskola, men enligt Henriette var undervisningen eländig. Hon klagar över att inte ens utantilläsning tillämpas i skolan, eftersom hon i så fall åtminstone hade lärt sig något. Det klagas ofta på flickpensionerna i de kvinnliga memoarböckerna. Den blivande skådespelerskan Pauline Petersen skriver om madame Teytauds franska flickpension att dess enda förtjänst var att madames döttrar talade franska.

Henriette Lund understryker i sina Erindringer fra Hjemmet, skrivna 1876 och utgivna 1909, att hennes morbror, Søren Kierkegaard, på flera sätt uppmuntrade hennes intresse för läsning och kunskaper. Det irriterade honom att en av hennes manliga kusiner förekom honom och gav henne Poul Møllers verk. “Efter detta förärade han mig aldrig några böcker; allra minst sina egna – det stred mot hans principer. Däremot hade jag fri tillgång till hans bibliotek och fick behålla böckerna jag lånade så länge jag ville.”

Ännu sämre undervisning fick Eleonora Christine Tscherning (1817–1890). Hon var född utom äktenskapet och var dotter till en major och hans hushållerska. Majoren adopterade de barn han fick med hushållerskan men gifte sig aldrig med henne. Han fann det lämpligt att sätta dottern i systrarna Jakobsens syskola, där hon efter sin konfirmation 1831 genomled ett halvår. Systrarna Jakobsen utnyttjade eleverna grovt i sitt damskrädderi. Många av flickorna lärde sig i stort sett bara att nysta. “Lärde jag mig inte skrädderi, lärde jag mig i varje fall vad underkastelse och tålamod vill säga och vande mig vid att sitta orörlig i sju timmar”, berättar Eleonora Christine. Senare lyckades hon övertala fadern att hon skulle få teckningsundervisning i hemmet, och detta blev början på den långa målarutbildning som hon sedan fortsatte på egen hand. “Jag hoppas att med penselns hjälp ge mitt liv om än bara ett inbillat värde”, skriver hon 1841. Undervisningen av borgar- och ämbetsmannadöttrarna hade inte förändrats i någon nämnvärd grad sedan slutet av 1700-talet, då språklärare, musiklärare och teckningslärare, ofta med mycket tvivelaktiga kvalifikationer, erbjöd sina tjänster som informatorer och skolföreståndare.

Natalie Zahlemonumentet. Danske Kvinders Fotoarkiv

Det fanns således stort behov av det storstilade reformarbete för flickundervisningen som Nathalie Zahle, efter att ha verkat som privatlärarinna, grep sig an då hon 1851 öppnade sin skola för blivande lärarinnor. Nathalie Zahle hade höga förväntningar på denna “Förhindringsanstalt för dåliga lärarinnor”, men i första vändan fick hon inga elever och blev därför tvungen att överta vad som återstod av fröken Foersoms flickskola. Nathalie Zahles mest utmärkande drag som lärare var enligt den tidigare eleven och medarbetaren Henriette Skram hennes karismatiska utstrålning. Nathalie Zahles strävan var att väcka elevernas hängivenhet. Hon hyste stark motvilja mot hårda bestraffningar och styrde sina skolor med stillsam och osynlig auktoritet. Henriette Skram berättar att när hon och de andra flickorna från den nedlagda “Dannekvindeskole” flyttades över till fröken Zahles skola kände de obehag inför elevernas “svärmeri” för fröken Zahle. Medan umgängestonen i Susette Dalgas “Dannekvindeskole” hade varit livlig och skojfrisk med “öppenhjärtighet i ord och uttryck”, rådde i frökens Zahles skola stillhet och sträng disciplin: “Så var det i vår nya skola ytterligare något som i hög grad förargade åtminstone de ‘mer försigkomna’ av oss, och det var den effekt som fröken Zahle åstadkom enbart genom att visa sig. Det kunde vara bråk och tumult under rasterna eller på lektioner där lärarna inte kunde hålla ordning, men hördes bara ljudet av fröken Zahles steg, sågs bara skymten av hennes klänning, blev det ögonblickligen tyst.”

Syftet med det stillsamma sinnelag som Nathalie Zahle vårdade sig om hos sina elever var inte att de skulle förstummas, utan att de skulle lära sig konversera på ett behärskat och kultiverat sätt. De skulle även bibringas goda kunskaper, så att de senare i livet skulle kunna föra samtal med sina äkta män. Nathalie Zahle formulerade sitt ideal som “en inre emancipation av kvinnan”: “Och det uppstod i min själ en stark törst efter att verka för ‘kvinnans inre emancipation’, att få henne att förstå och hävda sin plats i hemmet som en jämlike vid mannens sida. Jag ville förse henne med så rika och grundliga kunskaper att hon i ett samtal aldrig skulle negligeras eller förbigås av barmhärtighet, utan i stället skulle tillkallas av sin man som en kunnig samtalspartner och meningsfrände. Jag ville få henne att förstå sitt höga kall som mor, stilla men bestämt verkande bland sina barn, som den alltid närvarande …”

Claus Ditlev Fritzsch, Torghandlande kvinnor, 1790, blyertsskiss (beskuren), Den Kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, Köpenhamn © SMK Foto

Det är intressant att notera att Nathalie Zahles argumentation börjar med ett “hävdande”, som inte nödvändigtvis är verbal, och slutar med en ytterst försiktig formulering om att kvinnan bör kunna svara när och om hon blir tilltalad. En stillhetens retorik är ideal i denna uppfostran av kvinnan till ett allerstädes närvarande väsen. I de danska kvinnliga memoarerna från mitten av 1800-talet talas det sällan om att kvinnorna yttrar sig i familjekretsen. När kvinnor för ordet sker det oftast i form av uppläsning eller sång i familjen eller på bjudningar. Kvinnorna talar med andras ord. Franzisca von Rosen (1833–1912) beskriver hur hennes far uttryckligen kräver att kvinnorna skall tiga, i synnerhet i de politiska diskussionerna om enväldets avskaffande 1848: “Jag tror att far skulle ha trott att mor hade varit från förståndet, om hon hade vågat säga ett enda ord, när herrarna var fördjupade i ett politiskt samtal.”
I detta liksom i många andra fadershus värdesattes modern för sitt “ömtåliga väsen och stillsamma, värdiga sätt att utöva värdinneskapet på”.

“Min skolgång inskränkte sig egentligen till detta enda år i Köpenhamn från mitt sjunde till mitt åttonde år, och jag som så gärna hade velat lära mig något, ja allt; men det var mitt öde att jag skulle växa upp som en vild planta, som själv tvingar sig upp mellan stenar och törnen och tistlar”, berättar Pauline Petersen i sina memoarer, som hon påbörjade 1842: Pastorinde Pauline Petersens Erindringer, Memoirer og Breve (1971). Den 500 sidor långa memoarboken är starkt förkortad av utgivarna.

Eleonora Christine Tscherning var i sitt äktenskap med den nationalliberale förgrundsgestalten och stiftaren av “Bondevennernes Selskab” Anton Frederik Tscherning (1795–1874) ofta värdinna vid middagar för inflytelserika män, och hon kunde vid dessa tillfällen inte låta bli att yttra sig. Hon hade kämpat hårt för att få Tscherning att gifta sig med henne.

Eleonora Christine försöker övertala Tscherning att gifta sig med henne genom att jämföra sig själv med sin namne, kungadottern Leonora Christine, och hänvisar till dennas “hustruliga och moderliga” kärlek. Tscherning svarar förskräckt: “… mitt 46-åriga förnuft säger mig att jag i min entusiasm inte bör betala Er med falska mynt för Er godhets skull. Er jämförelse med Christine Uhlfeldt har dock förskräckt mig. Är jag på väg att bli en Uhlfeldt?”
(Eleonora Christine Tschernings efterladte Papirer, Memoirer og Breve.)


Det var 22 års åldersskillnad mellan dem, och Tscherning hade försökt värja sig mot hennes upprepade frierier genom att hänvisa till att han så småningom på grund av sin ålder skulle bli oförmögen att tillfredsställa henne sexuellt och att ingen kvinna i längden skulle kunna “besegra denna naturens så mäktiga kraft”. Eleonora Christine var vilt erotiskt och ideologiskt attraherad av Tscherning, och efter nära sex års ihärdiga övertalningsförsök ingicks äktenskapet 1845.

Eleonora Christine Tscherning berättar att Tschernings syster, fru de Meza, varnar henne mycket bestämt för brodern som främst är intresserad av “att ha en liten trofast, hängiven väninna som han kan besöka på lediga stunder, och för ett sådant förhållande är Ni alltför god. Drag er ur, ju förr desto bättre”.


Hon engagerade sig i hans politiska kamp och gjorde sin mening hörd inom allt fler områden. I dagböcker och minnesanteckningar berättar hon om förtroliga samtal med gäster och om sena nätter då hon ger Tscherning goda råd och informerar om vad hon snappat upp om hans motståndare. Hon har även häftiga meningsutbyten med Tschernings motståndare. I ett brev till sin bror 1864 försäkrar hon att han inte behöver befara att hon skall vara som en “öppen bok” för Tschernings fiender: “Var du viss om att jag inte slår upp boken, vare sig för dig eller för någon annan, utom när jag själv vill, i så fall hade jag burit mina kjolar illa i 48 år! Kom ihåg att jag är Tschernings hustru! Och att jag ofta ger honom en handräckning när han stöper sina kulor …”

Stillhetens retorik härskade inte enväldigt i handlingens och talens obemärkta kulisser. Eleonora Christine Tscherning såg sig själv som en viktig länk i de tal- och händelsekedjor hon i männens sällskap var förhindrad att yttra sig om.

Trolldom och tal

I de nordiska kvinnornas romaner och berättelser från 1800-talets mitt står ofta en stillsam, kraftfull kvinnogestalt i centrum. Ibland löser hon en konflikt med en sträng faders- eller modersgestalt, ibland avvärjer hon en olycka som någon ung mans sexualitet annars skulle fört med sig. I Fredrika Bremers Grannarne (1837) räddar Serena sin friare, den förtappade Bruno, från konsekvenserna av misstag han begått i det förgångna och försonar hans döende älskarinna Hagar med Gud. När Bruno i ett starkt känsloutbrott varnar Serena för sin olycksbringande kärlek svarar hon: “‘Bruno!’ sade Serena, i det hon, oaktat hans hotande åtbörder, gick honom närmare och lade sina armar kring hans hals, ‘tala icke så vilt! Var god, var stilla. Du är sjuk, Bruno; kom, lugna dig – sätt dig här vid min sida – luta dig mot mig – se på mig, min Bruno!'”

En annan hjältinna med frälsande förmåga uppträder i Thomasine Gyllembourgs “Drøm og Virkelighed” (1833), där Laura i berättelsens sista tyst talande tablå likt en god ängel omfamnar den förtappade sonen Julius illegitima barn. Norsk-danskan Magdalene Thoresen har en liknande tablå i berättelsen “Huldremo’ er”, som ingår i hennes sena samling berättelser Livsluft (1895). Efter att länge och i tysthet ha tillbett sin utvalde uppträder den unga bondflickan Hildur för denne i en scen där hon spelar rollen som den goda huldran som beskyddar hans moderlösa barn. Tystnad och tal, syn och ljud samverkar till att framhäva tablåns skönhet och kraft:
“Där satt Hildur i huldrekupan med hans två små barn i famnen. Knut tyckte sig nästan höra sitt hjärta ropa högt: Hildur! Men ropet fastnade i strupen, och han tumlade kraftlös tillbaka mot fjället.
‘Låter du mig gå även denna gång?’ frågade hon leende men med tårar i ögonen. ‘Den första gången jag kom hit för att möta dig gjorde du det.’
‘Hildur!’ utbrast han, och det var som om hela hans undanträngda ungdom vaknat till liv inom honom och givit ljud ifrån sig.”

I Fredrika Bremers Grannarne är det inte den tysta, handlande kvinnan som är romanens huvudperson och berättare. Berättaren är här den långt ifrån stillsamma, nygifta Fransiska, som i brev till väninnan Marie berättar om sitt nya liv. Stillhetens retorik är svår att ålägga en fiktiv jagberättare vars uppgift det just är att tala, att berätta och beskriva sin omvärld och sig själv. Detta kan vara anledningen till att Thomasine Gyllembourg föredrar manliga berättare i sina vardagshistorier. I Grannarne gör Fredrika Bremer kontrasten mellan den stillsamma Serena och den berättande Fransiska till en väsentlig del av verkets komplicerade tema om det kvinnliga talet. Fransiskas talande och berättande brev profileras ytterligare genom skildringen av den kraftfulla svärmodern, ma chère mère, vars “manliga” röst är skräckinjagande, och genom framställningen av de två svägerskorna av vilka den ena impulsivt pladdrar och den andra konverserar korrekt.

“Efter jag börjat skriva ma chère mères historia, så vill jag även teckna hennes porträtt. Ser du en mycket stor fru, av en stark, men vacker växt, vars former ännu behålla ungdomens kraft och rundning, mycket rak, något stel, nästan med en generals min och hållning. Ansiktet vore skönt, om ej dragen vore så starka och hyn så grå, även är hakan för stor och framskjutande.”
(Fredrika Bremer i Grannarne.)


Under berättelsens gång för Bremer in ytterligare en kvinnlig berättare – “ett främmande fruntimmer” – som kompletterar Fransiskas berättelse genom att återge händelser och samtal som Fransiska inte känner till, och slutligen uppträder en serie “skuggbilder”, som skildrar samtal mellan Serena, Bruno och hans före detta älskarinna Hagar. Med det komplicerade förhållandet i Grannarne insisterar Bremer på att låta kvinnliga gestalter förmedla historien om vardagen, det förgångna och kärleken, men pekar samtidigt på att såväl muntliga som skriftliga utsagor alltid är ofullständiga. Bremer låter sin roman sluta mitt i en av Fransiskas meningar, som om det inte längre vore nödvändigt att lyssna på henne. Då är bilden av den stillsamma Serena och den ångrande och bekännande synderskan Hagar redan framkallad och har kastat sitt ljus och sin skugga över berättelsen.

Nicolaj Wergeland: Camilla Wergeland (Camilla Collett), 1831. Foto: Wikimedia Commons

Camilla Collett återkallar i sin levnadsskildring I de lange Nætter (1862) minnet av en nära ungdomsväninna från den herrnhutiska flickskolan i Christiansfeld, där hon uppehöll sig mellan sitt fjortonde och sextonde år:
“Från dessa år, då jag nyss lämnat barndomen bakom mig, ser jag nu en bild stiga upp, som jag inte längre kan avvisa. Oftast, under lång tid, har den legat begravd för att då och då vakna i stilla timmar, lika frisk, ljus och ljuvlig …”

Collett beskriver sin väninna Christiane som vacker, känslofull och öm. I hennes gestalt får stillhetens retorik ett tydligt uttryck: “En oklarhet i läxan, en antydan till klander kunde få henne att skifta färg våldsamt; likaså kunde någons lidande, ett gripande ställe i en bok som lästes upp, en vacker melodi, en bekants plötsliga ankomst försätta henne i darrande rörelse; dock var hon därvid stilla, hon grät ljudlöst, men aldrig har jag sett större och tyngre tårar falla från ett mänskligt öga, jag menar falla, störta; för de gled aldrig.”

Christiane visar sig emellertid ha ett överraskande sinne för humor och satir, vilket kommer till uttryck i den förtroliga väninnekretsen på flickpensionen. Hennes satiriska ådra flödar då hon relaterar romaner och berättelser hon läst. Christiane föraktar den tyska sentimentala populärlitteraturen. Hon karikerar personerna och skapar en hel uppsättning litterära masker som hon underhåller väninnorna med. Hennes favoritfigur är en försupen och skroderande gammal skolmästare. Stillhetens retorik tycks hos Christiane framkalla och fordra ett annat slags uttryck som tar formen av parodi. Christianes kombination av stillsamhet och parodierande kan ses som en variant av den i prosalitteraturen så ofta förekommande sammanställningen av den stillsamma retorikern och hennes skugga, den vilt pratande och gestikulerande häxan, som Hagar i Grannarne och Lise i Thomasine Gyllembourgs “Drøm og Virkelighed”. Även i Camilla Colletts berättelse “Oktoberfantasier”, som ingår i Fortællinger (1861), är stillhet och tal det centrala temat. Collett beskriver ett sällskap kaffedrickande damer i Christiania, vilkas samtal om priser och varumärken blåses av genom att alla som genom ett trollslag fått talets gåva. Den ena efter den andra håller formfulländade tal om nationens och kvinnornas uppgift. Den sista talaren föreslår att de närvarande damerna ingår en “tysthetens och mildhetens pakt”, för att få slut på allt skvaller och “dryftande av det rent personliga och privata” i sällskapslivet: “Systrar … skall vi sluta en tysthetens och mildhetens pakt? Genom att övervinna oss själva i det lilla visa att vi förtjänar vår stämma i livets stora angelägenheter, varifrån vi nu är utestängda?”

Damerna skall med stillhetens retorik kvalificera sig för att få delta och yttra sig i männens allvarliga samtal. Colletts muntra satir över de plötsligt så vältaliga damerna, och i synnerhet den unga flickan Julinka gör narr av damernas idéer om att höja nivån i sällskapslivet. Satiren drabbar även författarinnan själv, vars roman Amtmandens Døttre liknas vid en osmältbar soppa. Collett hade inte glömt sin parodierande barndomsväninna Christianes monologer. I “Oktoberfantasier” avslöjas på ett underfundigt sätt såväl damernas tråkiga samtal, som deras utmärkta tal och stillhetens retorik. Parodin tycks vara kvinnans enda möjlighet att få komma till tals.

I “Oktoberfantasier” låter Collett den unga flickan Julinka parodiera damernas idéer om att höja kvinnornas bildning. Julinka redogör för deras målsättning: “Föreningen kunde få det passande namnet ‘Räddningsanstalten för sällskaplig försummad ungdom’, och jag vill här tillåta mig att föreslå några fackindelningar och enkla teman som skulle kunna behandlas: Dam nr 1 öppnar och avslutar mötet, censurerar uppgifterna, utdelar straff- och uppmuntringstecken, efter omständigheterna bestående i djupt allvar, gåtfull tystnad, ‘stumma blickar och hälsningar’, varmt entusiasmerande ord … Dam nr 2 håller tre gånger i veckan föreläsningar över kurtisen och dennas förhållande till ‘allvarliga avsikter’ samt kan om önskemål finns ge privatlektioner i levande språk: blomsterspråket och ögonspråket.”

“Den framvällande strömmen av tarvligheter”

När danska memoarförfattare som Pauline Petersen och Franzisca von Rosen med stor omsorg iscensätter sin levnadshistora så sker det i det uppenbara syftet att framkalla läsarens förståelse och beundran för vad de har åstadkommit i livet.

“Min skolgång inskränkte sig egentligen till detta enda år i Köpenhamn från mitt sjunde till mitt åttonde år, och jag som så gärna hade velat lära mig något, ja allt; men det var mitt öde att jag skulle växa upp som en vild planta, som själv tvingar sig upp mellan stenar och törnen och tistlar”, berättar Pauline Petersen i sina memoarer, som hon påbörjade 1842: Pastorinde Pauline Petersens Erindringer, Memoirer og Breve (1971). Den 500 sidor långa memoarboken är starkt förkortad av utgivarna.

Om detta eventuellt inte skulle lyckas förtydligas budskapet genom utgivarens redigering eller släktingarnas efterskrift. De litterära förebilderna för många av självbiografierna är 1700-talets moraliska prosa och samtidens uppfostrande bildningsberättelser, exempelvis Thomasine Gyllembourgs. Memoarförfattaren försöker göra sin livshistoria moraliskt uppbygglig, öppenhjärtigt bekänna och undervisa läsaren om sina misstag och därigenom vara andra till nytta. En och annan mindre disciplinerad självbiografisk skrift dyker upp framför allt i dagboksanteckningen, men också i personliga brev. Utgivarna av Eleonora Christine Tschernings Memoirer og Breve har gjort ett lapptäcke med kortare utdrag av högst varierande personliga dokument. Eleonora Christines dagboksanteckningar skiljer sig i stilistiskt hänseende helt från de egentliga memoarerna, som i sin tur avviker från den 1700-talets klassiska brevskrivningskonst som hon inspireras av i sina brev. Skriften blir ett medel att framställa sig själv inför andra. I dagboksanteckningarna tycks hon ofta vilja analysera en situation eller en känsla, ge den extra kraft, styrka och betydelse i sin egen själ, medan hon i de elegant formulerade breven till den blivande äkta mannen försöker framstå i bästa möjliga dager. När de många känslosamma breven inte får avsedd verkan, anförtror hon honom sin dagbok och “besvär honom att läsa den, och när han således lärt känna varje vrå i detta hjärta, fråga sig själv om han då hade modet att lämna och kränka en människa som han så lättsinnigt hade bragt till avgrundens rand…”.

Eleonora Christine Tscherning skriver sina brev i monologform. Norsk-danskan Magdalene Thoresen skriver sina många och välskrivna brev i dialogform. Hon älskar samtal och utformar sina brev som frågor och svar och utnyttjar brevformens möjlighet till förtroliga och känslosamma beskrivningar av sig själv och sin konst. Thoresens brev till Johanne Luise Heiberg, en av de många brevvännerna, är innerliga och vördnadsfulla och innehåller ett elegant och personligt bildspråk. I ett av breven uttrycker hon sin uppfattning om ett för dem bägge gemensamt karaktärsdrag: “Ja, käraste fru Heiberg, Ert väsen präglas av en sådan oberördhet – den är ett barn av Eros; han är inte blott min Gud, han är även Er, ty medan jag rider honom som min käpphäst, doftar ambra och myrra honom till mötes från Ert hjärtas fördolda. Ack, vilken är då denna rovfågelsnatur i mig!”

Tre år senare, 1869, ger hon i ett brev till sin väninna Hanne Wiehe en annan bild av fru Heibergs väsen: “Men det är något underligt trolöst över henne, vilket flera har sagt mig utan att kalla det så; i ena stunden ger hon och tar i andra stunden tillbaka; man vet aldrig var man har henne. Är inte detta kokettens natur, eller är det kanske en förvrängd natur? Jag tror: det senare. Jag tror att man för att beskriva henne rätt måste ta ett exempel i maskulinum: Hon är en björn som har lärt sig dansa och niga, för hennes natur är i grunden våldsam.”

Johanne Luise Heiberg och Magdalene Thoresen får nog sägas ha samma slags våldsamma och erotiska natur, och de är båda lika angelägna om att behaga inflytelserika personer. Thoresens eleganta bildspråk i brevet till fru Heiberg är också en väl genomförd nigning för en väninna med makt att påverka hennes öde som konstnär. I breven sätter Thoresen ofta sitt skrivande och sin uttrycksförmåga i samband med sin passion. Hon beskriver passionen som en svindlande känsla av förödande styrka.

Det tidiga prosagenombrottets litteratur gjorde ofta passionen till de stillsamma kvinnogestalternas mest outtalade och dolda kraft. Passionen höjdes till himmelska höjder och förlöstes, inte i tal och sexualitet, utan i ett stilla vara och ett heligt moderskap. Hos Magdalene Thoresen däremot blir passionen den kraft som pockar på att komma till uttryck i hennes författarskap.

Peter Jonas Colletts och Camilla Colletts barn, 1860. Foto: Wikimedia Commons

Den goda kvinnligheten var tyst och självuppoffrande; men även de kvinnor som började tala och skriva föreställde sig att också detta var något gott som kunde uppställas som ett ideal. Även de som tillhörde de stummas läger hade något av värde att berätta, som kunde gagna nationen och samhället. De norska memoarförfattarinnorna hade sett hur de våldsamma nationella händelserna hade påverkat vardagslivet, och skildringarna av dessa händelser kom att spela en viktig roll i deras memoarer. Även av de danska kvinnomemoarerna framgår det att kriget 1864 fick en avgörande betydelse för familjelivet. Den danska prästhustrun Eline Boisens memoarer är en enda lång försvars- och anklagelseskrift avsedd dels för henne själv, dels för hennes närmaste och samtiden. I Sverige tvingades Sophie Sager föra sin egen talan direkt och offensivt tala i egen sak i den långvariga rättsprocess som hon blev invecklad i, och detta var något så oerhört och överrumplande att hon faktiskt lyckades göra sig hörd.

Ursula Dahlerup (1840–1925) började skriva sina memoarer på 1880-talet. De förvarades i ett gammalt teskrin och hittades och utgavs först 1989 av Ulla och Bent Dahlerup. Textstyckenas olika karaktär ger en mångfacetterad bild av Ursula Dahlerup och hennes omväxlande liv och dessutom av 1800-talets sociala förhållanden. Den unga flicka vars dröm var att bli konstnär slutade som fabrikör med egen madrassfabrik på Vestergade i Köpenhamn. Hon deltog med en egen monter på världsutställningen i Chicago 1893 och fick på sin resa idén till en bomullsmadrass: “Jag fick prover och funderade på dem, men de verkliga spekulationerna fick dock vänta. Jag var ju redan hemma en slags uppfinnare”, berättar hon. Före sin Amerikaresa hade hon bland annat konstruerat två slags toalettstolar som demonstrerades i Industriföreningen.

Not om Ursula Dahlerup

Johanne Luise Heiberg var en stillhetens retoriker, som med sin plastiska skådespelarkonst ordlöst förmådde gestalta innerliga och passionerade känslor. År 1855, när hon stod på höjden av sin karriär, började hon skriva sina memoarer, driven bland annat av sin oro för det förgängliga i sin scenkonst, det uttryck hon hade givit sitt eget tysta själslandskap. Då fru Heiberg 1864 tog avsked från scenen var nya tider på väg, inte bara inom skådespelarkonsten utan även i litteraturen, och nära 50 år senare ser den gamla skolföreståndarinnan Nathalie Zahle med fasa tillbaka på det moderna genombrottets litteratur, förskräckt över det ordflöde som hade släppts lös:
“… vilken förfärlig säd har icke allt detta utsått! Låt vara att det mitt i alltsammans finns allvarliga uttalanden om det Osminkades berättigande och det Verkligas rena och allvarliga framställande, – dessa ord och deras verkningar har inte kunnat dämma upp den framvällande strömmen av tarvligheter och halvs kyld nakenhet, – och nu är syndafallet här!
Oåterkalleligen? O, långt ifrån! Aldrig må vi ge upp kampen … hur våldsamt satiren och ironin än må svida, aldrig må vi förlora hoppet, aldrig tron på att det rena och sanna i stillhet gör sin starka gärning och vill och kan hemföra segern.
Hem! Ja, ty hem skall vi föra den.”

Den åldrade Magdalene Thoresen såg med blidare och mer romantiska ögon på den nya litteraturen; den var nödvändig för att göra de mänskliga livsvillkoren renare och bättre: “Guds ansikte kan inte lysa genom all den förmörkelse och smuts som stängs inne bakom det så kallade hemmets tillbommade fönsterluckor”, skriver hon 1880 med anledning av svärsonen Henrik Ibsens skådespel Et Dukkehjem.