Kerstin Ekman

1933 -

Sverige

Född i Risinge i Östergötland. Flyttade med familjen från Finspång till Katrineholm, där fadern först blev verkmästare på en mekanisk verkstad och sedan egen företagare. Hon tog studenten i Katrineholm 1952, blev fil mag i Uppsala och arbetade med film 1957-59. Hon debuterade 1959 med sin första detektivroman, 30 meter mord, som utspelar sig i filmmiljö. År 1961 fick hon Expressens Sherlock-pris för bästa svenska detektivroman De tre små mästarna. Hon var då gift med historieforskaren Stig Ekman. Sonen Magnus adopterades som ettåring 1961.

Efter fem deckare kom Dödsklockan, 1963, och Pukehornet, 1967, som båda sprängde gränserna för detektivgenren. Under 1960-talet arbetade hon som lärare vid Wiks folkhögskola, där hon träffade sin nuvarande man Börje Freiin. De bosatte sig utanför Härnösand och flyttade under 1970-talet till Valsjöbyn nära den norska gränsen i Jämtland. Efter en roman om Joe Hill Menedarna, 1970, kom Mörker och blåbärsris, 1972, en frän glesbygdskommentar till Per Wästbergs omskrivna romanserie i mondän stockholmsmiljö. År 1974 utkom Häxringarna, den första romanen i tetralogin om stadens framväxt. Sedan följde Springkällan, 1976, Änglahuset, 1979, och En stad av ljus, 1983. Romanerna som hade Katrineholm som lätt igenkännbar förlaga blev mycket populära. De beskrev industrialiseringen och den historiska förändringen av det svenska samhället ur kvinnornas och barnens perspektiv, som en provokativ motberättelse till den gängse historieskrivningen.

1978 hade hon valts in i samfundet De nio och samma år fick hon stolen efter Harry Martinson i Svenska Akademien. Till Akademiens tvåhundraårsjublieum 1986 hade hon i essän “Mine herrar” företagit en genomgång av inträdestalen med avseende på värderingar, mentalitet, konstnärligt förhållningssätt. Två år senare lämnade hon tillsammans med Lars Gyllensten och Werner Aspenström Svenska Akademien efter Rushdieaffären. Dessförinnan hade hon utgivit tre sinsemellan olika verk, den lilla täta romanen Hunden, 1986, som talar om existensens yttersta villkor, Rövarna i Skuleskogen, 1988, en svindlande episk berättelse där ett troll lever i femhundra år – från medeltid till industrialisering, och verseposet Knivkastarens kvinna, 1990, som har anknytning till En stad av ljus.

Med Händelser vid vatten, 1993, hade hon fört med sig detektivgenren in i romankonsten, och fick med denna roman även internationellt genombrott. År 1996 kom ett annat stort romanbygge, Gör mig levande igen, skriven i dialog med Eyvind Johnson och hans Krilon-trilogi 1941-1943. År 1999 utgavs Guds barmhärtighet, den första delen i trilogin Vargskinnet.

Uppdaterat av redaktionen 2011:

Sedan ovanstående biografi publicerades i Nordisk kvinnolitteraturhistoria har Kerstin Ekman gett ut romanerna Urminnes tecken, 2000, Sista rompan, 2002 (del två i trilogin Vargskinnet), Skraplotter, 2003 (del tre trilogin Vargskinnet), och Mordets praktik, 2009. Hon har dessutom skrivit essäböckerna Herrarna i skogen, 2007, och Se blomman, 2011.

Kerstin Ekman har tilldelats en mängd priser och utmärkelser, bl a Litteris et Artibus 1998, Ivar Lo-priset 2000, Augustpriset 2003 och Gerard Bonniers essäpris 2008.

Litteratur om författaren: ett urval

Röster om Kerstin Ekman, 1992

AnnSofi Andersdotter: Det mörka våldet: spåren av en subjektprocess i Kerstin Ekmans författarskap, 2005

Cecilia Lindhé: Visuella vändningar: bild och estetik i Kerstin Ekmans romankonst, 2008

Maria Schottenius: Den kvinnliga hemligheten. En studie i Kerstin Ekmans romankonst, 1992

Lars Wendelius: "En mångtydig kriminalhistoria. En läsning av Kerstin Ekmans Händelser vid vatten" i: Tidskrift för litteraturvetenskap nr 1, 1999